En enda röra!

Vilken färg ska man välja? Blå? Röd? Röd-grön? Politik är en enda röra, inget parti är för mig särskilt färgstarkt.

Visst antar man att alla männiksor i grunden vill göra gott? Och om alla vill göra väl ifrån sig, varför hindra människor från att göra det? Varför har politiker i årtionden lagt mindre kraft på att förverkliga det ? för att i stället lägga tid och energi på att diskutera vem som ska administrera det?

Är vi i Sverige världsbäst på välfärd? Självklart kan vi vara stolta, vårt moderna Sverige byggdes upp från grunden av en arbetarmentalitet med en blomstrande industriell kultur som alltmer försvagas och tunnas ut ... kommer det att finnas någon industri kvar om 50 år, fundera på det... Det är lätt att inte se skogen för alla träden. Att man missar hon som står näst sist i kön till en höftledsoperation. Eller den funktionshindrade som drömmer om ett jobb. Att politikerna värnar så mycket om det administrativa och byråkratiska välfärdssystemet att det inte blir något över för den fysiska människan. Är det det valet vi ska göra till hösten? Läs följande påståenden:

I ett rättvist Sverige lämnas ingen utanför
Alla har rätt till en bra start i livet
Alla har rätt till lika vård
Sverige - Möjligheternas land
Ett rikare liv
Vi tänker skapa framtidens jobb
Det mänskliga partiet
Trygghet i det lilla är trygghet i det stora
Värdig äldreomsorg
Valfrihet för barnfamiljer
Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
Solidaritet med kommande generationer
Solidaritet med världens alla människor
Satsa på välfärden
Jobb åt alla
En trygg och värdig ålderdom
Jämställdhet och ökad trygghet för kvinnor
Krafttag mot brottsligheten
En ansvarsfull och hållbar miljö- och energipolitik
Minska arbetslösheten
En levande landsbygd.

Kan ni gissa vilket parti som säger vad? Detta är valimanifest för alla våra partier. Alla tycker likadant. I alla fall om man ska tro ovanstående citat. Men är detta signifikativt med vad den enskilda människan ska tro på? Jag undrar vilken färg som blir på modet denna höst!

Dyngkåt och ...

“Jag är känslig. Jag är mycket känslig. Jag är till och med överkänslig. Ibland får jag höra att jag överreagerar och att jag överdriver”.

Orden är Mia Skäringers. Jag var på hennes enmansshow i Växjö igår. Den var bra, den var till och med mycket bra! Jag läste en recension som jag inte alls instämmer med, var vi på samma föreställning?

Mia är en ovanligt klarsynt människa. Som säkert gått igenom en hel del, både svårigheter och annat som gör att man blir starkare. Hennes grova skämt speglar en samtid vi lever i. Vardagen är tragikomisk på många sätt. Vardagen blandar högt och lågt, glädje och sorg. I dag blir det allt vanligare med sexskämt, och allt längre ner i åldrarna. Det är lite tragiskt men säkert ofrånkomligt.

Att bejaka sin kvinnlighet var ett tydligt budskap. Likaså att längta efter någon att leva med, att dela sitt liv med någon. Att få känna kärlek ihop med en annan människa, att få vara romantisk utan att bli tagen för sexobjekt. Hon berättade öppenhjärtigt att hon ibland gett bort en bit av sitt hjärta till en man – av kärlek ville hon ge av sig själv, av kärlek hoppades hon på att få en bit av mannens hjärta. Oftast var gensvaret dock det motsatta. Bittra upptäckter som format Mia´s olika alias.

Att blanda sin egen livserfarenhet med diverse figurer lyckas, alla kan säkert känna igen sig i något. Själv fick jag en mycket underhållande kväll med små livsaforismer.

“Varför är det alltid så att det är vi som är överkänsliga? Det kan väl lika gärna vara männen som är underkänsliga?”

Ljuset och jag har återvänt!

Att få ställa fram klockan en timme varje vår. Sommartid, smaka på det ordet ... det lovar gott med ljusare kvällar, solen som orkar ta sig igenom den jämngrå himlen. Sommar är för mig den allra bästa av årstider. Jag får energi av ljuset! Och genom så enkla saker som att kunna vara utan jacka, barfota i skorna, att kunna låta ytterdörren stå öppen. Att öppna ett fönster och inte känna någon skillnad mer än den lätta brisen som sveper in likt en svalkande smekning. Mina barndoms somrar var ett enda långt sommarlov som aldrig tog slut. Det vore en underbar tanke att åter känna det som en möjlighet. Eftersom jag älskar sommaren vore det en självklarhet att sträva efter detta. Denna sommar ska bli den bästa av somrar! Men först en annalkande vår, fylld av hopp och knopp. Att åter se det gröna börja spira. Det spritter i både kropp och själ!

Gillar korthåriga!

Jag vill ha sällskap. Saknar någon. Saknar den där närheten av någon man tycker om. Trött på att alltid sitta själv i soffan. Vore mysigt att ha sällskap på promenaderna. Vore mysigt om denne någon även ville följa med mig till stallet. Kanske även på ridturerna.

Jag är väldigt aktiv, jag är utomhus mycket - jag behöver en likasinnad. Bör vara ganska tuff men kärleksfull och mjuk innerst inne, precis som jag :) Var hittar jag en sådan hund? Förslag emottages tacksamt!

Är vägen målet?

Den kan vara smal, den kan vara snårig, krokig, upp och ner, lång... Att hamna vid ett vägskäl kan ha sina sidor. Ska jag välja den breda, den som verkar mest uppkörd? eller den lite smalare som ser lite mörk men ändå, på något vis, inbjudande ut... Kanske bör man backa? för att kolla så man inte kört fel? så man inte missat en bättre avfart? Eller är det säkrare att ta den breda, den som de allra flesta väljer, så vet man vad man får...

Jag brukar vara duktig på att ta den lite mystiska varianten, den som slingrar sig djupt in i skogen och som smalnar av - att inte veta vad som finns bakom nästa krök lockar mig. Jag har varken kompass eller gps men lokalsinnet sviker mig sällan och väderstrecken sitter där de ska. Vilse går jag inte ofta - i skogen.

Men vad gör man om man glömt målet? Dit man skulle? Tänk om vägen var så krokig och lång och jobbig - att man liksom aldrig kommer fram? Målet hägrar dock även för den minst hoppfulle.

Vackra vintervägar, vackra siluetter av naturen har lockat ut mig i skogen. Solen lovade gott även om strålarna inte orkade att tina upp min frusna vintersjäl, men vägen var vacker och affirmeringen om en snar vår lovsjöngs av talgoxen. Och någonstans där, bestämde jag vilken väg jag ska ta!

Prövningar är en dyrköpt erfarenhet

Tänk vad man kan bli besviken … att bli besviken på människorna i sin närmaste omgivning är trist men att bli besviken på sina “vänner” är frustrerande. När ska man ge uttryck för sin besvikelse? När vännen gått över gränsen? Jag har genom de senaste åren lärt mig mer om människors mörka sidor än vad jag skulle önskat mig. Vetskap om detta är en dyr erfarenhet, bokstavligt talat. Att bli blåst på pengar är en sak. Det gör ont i plånboken. Att bli blåst på känslor gör ont i själen. Att bli blåst både på pengar och känslor – då snackar vi besvikelse. Djup sådan.

Du som blåste mig i somras på flera tusen kronor, som jag betalade i handpenning för att du var så trevlig och övertygande, med en utlovad sommarstuga som sedan inte fanns, du står jäkligt högt på min skala över människor som gjort mig besviken. Pengarna fick jag aldrig tillbaka, trots polisanmälan. Hoppas du läser detta och hoppas du hade roligt för MINA pengar. Som jag jobbat och skattat för. Som du, din looser, snodde av mig.

Du som tog, stal, min mobil, ur min väska, i somras. Jag spärrade både telefonen och SIM-kortet direkt, vad kan det ha haft för värde för dig? Jag fick en massa besvär, blev av med både hela kontaktlistan och ovärderliga telefonnummer, privata bilder och kalendarium samt en dyr telefon som fullständigt tappade i värde i samma sekund den blev spärrad.

Eller dig som jag träffade för ett tag sen, du som faktiskt var väldigt trevlig, du som faktiskt var väldigt mjuk. Att du kunde vara så schitzo, trodde jag inte. Du har klättrat högre och högre på min besvikelse-lista.

För varje ny bekantskap hoppas man på en jämställd individ, som kan matcha ens eget intellekt och budskap. När man efter ett tag inser sitt fatala misstag, sprider besvikelsen sin beska eftersmak. Prövningar som dessa är en dyrköpt erfarenhet.

Otur …

Don´t break a leg … just det. Det började med att jag redan på perrongen i Alvesta, precis när jag skulle gå på tåget, och var fullastad med packning, snubblade på mina egna skosnören … och föll handlöst framåt och vek ena knäet i en ond vinkel. Mycket människor skulle på tåget och ett visst tumult uppstod. Väl på benen igen och installerad i kupén insåg jag att det kanske inte var så dumt ändå, med en sjuksköterska som sovkompis. Knäet svullnade upp litegrann och det smärtade en aning men inte värre än att jag såg fram emot att snart få susa neråt i pisterna.

När jag installerat mig i Åre dagen efter och köpt skipass och tagit mig upp för WM-8:an-liften och skulle börja köra inser jag – lite väl sent – att jag just börja åka i en röd nerfart … kanske borde jag mjukstartat lite? Försiktighet har dock aldrig varit min starka sida varpå jag fortsätter … allt fortare. Vad jag inte visste då, var att det inte alls är mycket snö i Åre denna vinter. Snödjupet är knappa 36 cm och det har inte snöat en endaste liten flinga sedan nyår. Detta innebär isiga pister. Vilket jag bittert strax får erfara.

Jag känner carvingkanterna skära fint i kurvorna, jag svänger på höfterna lite lätt, ser vägen och –SHIT– värsta isfläcken. Skidorna slinter, jag försöker parera, jag tappar balansen, faller bakåt, sedan framåt och det går rasande fort … för att ta tvärstopp i en liten svacka som fyllts av lössnö. Likt en ovig noshörning står jag på näsan rakt ner i snön och känner återigen att ena knäet hamnat i en tokfel vinkel … samma knä som på perrongen. Jag frustar och sprutar snö som en drake samtidigt som jag snörvlar ”Aj” … ingen tar någon notis om mig … en åkare som trillar är lika vanligt som tomten på julafton. Jag ställer mig upp på darriga ben och är mest glad över att skidorna i detta läge inte löst ut. Försiktigt tar jag mig neråt och kommer i mål, fylld med snö från luva till pjäxa. Det blir inga mer åk i den backen den dagen … liftkortet var skamligt dyrt och jag vill utnyttja allt maximalt när jag ändå är på plats.

Alltså tar jag mig till lite snällare varianter av backar och försöker glömma mitt onda knä. Efter några timmar sluter mina goda vänner upp och snart är det dags för afterski. Ett riktigt bra ös och ölen och gammeldansken hjälpte till att tina upp en frusen vinterkropp och lindra ett smärtande knä.

Nästa dag var jag dock inte lika kaxig, inser så fort jag vaknat att jag får pallra mig till Åre läkarcentral. Väl där blir det röntgen och doktorn skakar på huvudet. ”Nix, ingen mera skidåkning för dig” … det visar sig att jag har en lös benbit vid menisken och en kraftig muskelbristning och ett uttänjt ledband.

Utanför sjukstuge-fönstret strålar solen från en klarblå himmel, det är -7° och rimfrost på träden … jag fäller en tår och tycker oändligt synd om mig själv. Jag hade sett fram emot detta och betalat mycket pengar för att äntligen vara här. Där sitter jag under en noppig sjukhus-filt och undrar varför livet är så himla orättvist. Jag får ett bandage och jag tar mig med viss möda tillbaka till lägenheten där jag bor. Jag kan inte räta på benet och inte heller böja ihop det utan det är en halvböjd vinkel och jag haltar betänkligt, varje steg är en plåga.

Jag vilar en stund men efter en kvart har jag sörjt färdigt och bestämmer mig för att ta på mig alla skidkläder och testa att åka lite i alla fall. Döm om min förvåning när jag inser att just pjäxorna ger mig det stöd jag behöver för att känna mig stabil. Den lätt böjda vinkeln som uppstår i utförspjäxor passar perfekt till mitt böjda ben. Och några steg behöver jag inte ta, jag glider ju fram!

Messar mina vänner att möta upp mig och får höra hur obetänksam jag är. ”Ska du verkligen åka?”, ”Åk hem och lägg dig” … Äsch, tänkte jag … käka Åre-praliner och ligga på soffan kan jag göra i nästa liv! Och fick mig några helt fantastiska åk, visst kändes det i knäet men inte tillnärmelsevis lika mycket som att gå på benet. Jag vände otur till en riktigt god tur på fjället!