Bonde Söker Fru 2010

I kväll börjar det - nu är det dags för säsongen 2010 av Bonde söker fru. Den här gången är jag inte med, men jag hoppas av hela mitt hjärta att det finns nya par som hittar varandra! För mig var det förra årets höjdpunkt! Att jag inte fann Den Stora Kärleken är nu av underordnad betydelse, men likväl var det ett äventyr som jag minns med glädje och spänning. Jag glömmer aldrig det jag delade med flera likasinnade, glömmer aldrig de stunder jag delade med "min" bonde.

Själv har jag dock inte hittat någon ny kärlek ... någon direkt jakt är det inte heller frågan om. Jag är nog mera som en trött gammal älgjägare. Sitter gärna på en stubbe och njuter av naturen och utsikten istället för att hålla koll på eventuellt vilt som springer förbi... 10-taggaren har man säkert missat, men frågan är om det var den man var ute efter?

Nu är det dags att lämna stafettpinnen vidare till nya sökande till kärlekstörstande bönder på olika håll i vårt avlånga land. Jag önskar återigen alla inblandade Lycka till!

Valfläsk

Dagen till ära blir det stekt fläsk, mums! (svensk husmanskost är bland det bästa jag vet).

För någon timme sedan var jag och röstade i vår lokala röstlokal, ca 500 m från mitt hus. Tog cykeln och hunden och röstkortet. Kommer in och upptäcker kö. De flesta vill inte visa vilka blanketter/röstsedlar de tar - ve och fasa om någon annan upptäcker vem man röstar på! Varför ska det vara så hemligt? Eller är det just det, det är lite spännande att faktiskt ha en egen hemlighet? Vad jag däremot inte heller begriper mig på är folk som röstar blankt...varför? i så fall, varför rösta alls? kom i så fall inte sedan och ha åsikter om Sveriges skatt/ välfärd/ skola/ omsorg/ sjukvård/ invandrarfrågor m. m.

Själv är jag inte konsekvent... i år röstade jag inte på samma som 2006. Och dessförinnan var det också ett annat parti, å andra sidan har jag alltid hållt mig till samma "block". En kul grej och bra idé är "Valkompassen" som jag använt mig av och blev inte ett dugg förvånad över resultatet. I kväll blir det allt lite spännande att följa valvakan tycker jag! Det verkar ovanligt jämt.

Veckan som kommer blir även intressant i min värld. På måndag blir det sadelutprovning. På tisdag fyller en nära vän år. Samt att jag ska vara med i förhör i Tingsrätten. Tjejen som blåste mig på pengar för stugan som jag skulle hyra, står åtalad och jag är nu kallad till förhör - spännande! På onsdag kommer hovslagaren - igen. På torsdag blir det packning. På fredag bär det tidigt av till Flyinge och kurs, då ska hästen och jag förkovra oss. Men däremellan blir det som vanligt jobb, både vanligt, ovanligt och mycket häst- och stalljobb.

Ha en bra vecka, everyone out there!

Allmänt höstdepp ...

Sommaren är visserligen inte slut men semestern är det. Tänker varje gång – oh nej, ett helt år till nästa gång - ett faktum man borde vant sig vid, vid det här laget... men icke. Att komma in i normala och vanliga rutiner igen känns föga inspirerande. Försöker tänka positivt - det ska ju vara så hälsosamt - men humöret vill liksom inte infinna sig.

Gör roliga saker då, säger jag till mig själv. Det roligaste jag vet är att rida. Min häst känns fin - ah, äntligen en kick! Gå ut i skogen och leta kantareller - att dessutom hitta några, eller ännu hellre, många! ger definitivt en kick! Att träna lite med hunden och se att hon både tar till sig och är lycklig, gör mig varm inombords. Att träffa goda vänner, äta en bit mat med tillhörande god dryck höjer definitivt livskvalitén.

I övrigt stångas jag med beslut som, ska jag köpa ny dator? (måste)
När hade jag tänkt att städa huset? (gror igen)
Putsa fönster? (ser knappt ut)
När ska jag ta itu med ogräset? (ser ingen skillnad på blommor och ogräs längre)
När ska jag stapla veden? (den ska ju ändå eldas upp snart)
När i tiden ska jag träffa alla vänner som jag inte hunnit besöka på semestern? (vill ha längre semester)
Önskar mig en utlandssemester i present (vill ha mera sol)

I-landsproblem + att jag är bortskämd (?) Det finns de som har det mycket (MYCKET) värre. Men det är som vanligt en klen tröst. Det var ju hursomhelst lite kul att få klaga av sig ... någon som har mer bra "recept" på vad man ska göra för att få semesterkänslan att sitta i lite längre?

Sommar, sommar, sommar!

Så underbart att äntligen kunna säga att man har semester. Har jobbat otroligt mycket sista tiden så att nu bokstavligt få skaka av sig måsten och deadlines känns fantastiskt. Idag har jag ätit smultron som jag hittade i skogen... smaken av smultron är smaken av sommar för mig. Då vet man att nu står solen som högst på himlen, ännu är det långa ljusa dygn framför oss - och framförallt; ljumma varma vindar.

Min semester brukas stavas Falsterbo - så även i år. Denna pärla i Sverige! Jag älskar känslan när jag åker över bron i Höllviken... den pirrande förväntan inför veckan som stundas av vackra hästar, spännande tävlingar, massor av människor, bra mässa, intressanta seminarier - allt i en skön stämning, varvat med sol och bad på stranden.

När jag kommer hem tänker jag ta mig en skogsrunda, kanske hittar jag lite mer smultron då. Att förlänga sommaren med att klä dessa röda söta bär på ett grässtrå - det är lycka!

Äkta kärlek!

Sverige har fått en ny prins. Kronprinsessan Victoria gifte sig med sin Daniel, en helt vanlig ”svensson”-kille. Hur det bara kan vara möjligt stavas med ett enda ord: kärlek. Det fullkomligt lyste om dem båda. Efter att varit lite trött på allt tjat om bröllopet var det skönt att det äntligen var dags, säkert även för dem.

När man såg dem komma in i kyrkan kändes det rätt. Rätt att Kungen gick sida vid sida med sin dotter, rätt att brudgummen fick gå jämte halva och sista biten fram till altaret. Då de stod där framme, med ryggarna mot oss betraktare, får man hoppas att de bara såg varandra, att de glömde att några miljoner tittade på dem också. När de gav varandra sina löften kändes det nästan som om tiden stod stilla. En lätt darrning på handen och verkligheten var påtaglig. Blickarna de utbytte sinsemellan sade mer än tusen ord. Kärleken strålade.

Att veta när någon man träffat är rätt är inte det lättaste. Att däremot veta att Victoria och Daniel är rätt för varandra är lätt att se. Vilka kval de måste ha gått igenom innan alla dessa år, långt innan detta bröllop förkunnades ... Hon måste ha tänkt många gånger; ”kan jag ta en man av folket? kan jag lita på att hans kärlek är äkta?” ... han å sin sida måste ha tänkt; ”aldrig mera ett vanligt liv, varför vill hon ha just mig?”

Kärlek är att älska, stödja, trösta, respektera, bejaka, tro på varandra. Att ha tillit tror jag är den största byggstenen. Först då kan man känna trygghet. Jag tror att både den blivande drottningen med sin prins har börjat sitt bygge med de flesta av dessa byggstenar... det liksom kändes i luften, äkta kärlek är inget man skojar bort. Som blivande regenter för Sverige i tiden känns det fantastiskt att kärleken segrar över allt.

Djuren berikar!

Tänk vad djuren berikar oss. "En människas bästa vän" säger man oftast om hunden...varför inte om både katten och hästen? Hos mig är de alla mina bästa vänner! Jag älskar djur... djuren lever här och nu. De finns närvarande varje sekund och instinkterna finns där hela tiden, äta, sova, busa, vila, leka, bajsa...ett enkelt liv?! De finns tillgängliga för oss, vi är deras ledsagare.

Kärleken till ett djur är rak och tydlig, och man får direkt gensvar. Att vara vänlig men bestämd, mycket kärleksfull och man har fått en vän för livet. Jag blir så otroligt glad av alla mina djur. Att se dem trivas är ett bra betyg för att få kalla sig djurvän!

Genusperspektiv

Har läst mycket senaste tiden om olika kopplingar mellan könsfördelningar och skillnaderna/likheterna mellan uppväxten pojke/flicka. Är det arv eller miljö som styr våra instinkter? Man hör många som ojar sig över att deras flicka älskar färgen rosa trots att de redan från flickans födsel haft blå kläder på henne, att flickan bara vill leka med dockor trots att de underhållt lekar med bilar och bollar istället. Man undrar varför pojkar leker krig och förfasas över hur enkelt en pinne förvandlas till ett skjutvapen i den lille pojkens händer.

Jag skulle vilja gå till djurens värld en stund. Ta djurungar som exempel. Tänk dig ett föl, en kalv, en valp, en kattunge. Hondjuren av dessa arter är genomgående något lugnare till sinnes, söker oftast mera social kontakt, är mera omhändertagande om varandra. Handjuren är livligare, framfusigare, vill busa, söker en kompis som vill slåss, bits, vill märka revir, tar mera plats ... med detta vill jag ha sagt att vi kan inte ändra vårt arv. Det kön vi föds till är genom kromosomuppsättningen sådan att vissa instinkter ej går att behandla eller jobba bort. Det är naturligt.

Om mannen/handjuren också kunde föda barn/ungar, ja, då hade det självklart sett annorlunda ut. Då hade vi kunnat snacka jämställdhet, för då hade vi ju varit jämställda - på riktigt. Men så länge som kvinnor är gravida och föder barn tycker jag att man ska låta naturen och dess instinkter ha sin gång. Det kvinnliga könet är sedan urminnes tider fostrade i att bära, föda och skydda sin avkomma. Mannens/handjurets instinkt är att försvara sin flock/familj, reproducera sig, försörja/jaga/fixa fram föda.

För ca 100 år sedan var det förhoppningsvis ingen "vanlig" människa som funderade över kontringen pojke/flicka, blå/rosa. Färgen rosa var möjligen en vacker körsbärsblomma om våren, inget annat, möjligen en sidenklänning förunnad någon på slottet. För hundra år sedan var det i Sverige ganska fattigt och de flesta levde mycket enkelt. Nu är det 2000-talet och modern tid - vet folk ens vad en instinkt är? Tror folk på fullt allvar att man kan bortse från ett arv sedan miljoner år...