
Jag skulle vilja gå till djurens värld en stund. Ta djurungar som exempel. Tänk dig ett föl, en kalv, en valp, en kattunge. Hondjuren av dessa arter är genomgående något lugnare till sinnes, söker oftast mera social kontakt, är mera omhändertagande om varandra. Handjuren är livligare, framfusigare, vill busa, söker en kompis som vill slåss, bits, vill märka revir, tar mera plats ... med detta vill jag ha sagt att vi kan inte ändra vårt arv. Det kön vi föds till är genom kromosomuppsättningen sådan att vissa instinkter ej går att behandla eller jobba bort. Det är naturligt.
Om mannen/handjuren också kunde föda barn/ungar, ja, då hade det självklart sett annorlunda ut. Då hade vi kunnat snacka jämställdhet, för då hade vi ju varit jämställda - på riktigt. Men så länge som kvinnor är gravida och föder barn tycker jag att man ska låta naturen och dess instinkter ha sin gång. Det kvinnliga könet är sedan urminnes tider fostrade i att bära, föda och skydda sin avkomma. Mannens/handjurets instinkt är att försvara sin flock/familj, reproducera sig, försörja/jaga/fixa fram föda.
För ca 100 år sedan var det förhoppningsvis ingen "vanlig" människa som funderade över kontringen pojke/flicka, blå/rosa. Färgen rosa var möjligen en vacker körsbärsblomma om våren, inget annat, möjligen en sidenklänning förunnad någon på slottet. För hundra år sedan var det i Sverige ganska fattigt och de flesta levde mycket enkelt. Nu är det 2000-talet och modern tid - vet folk ens vad en instinkt är? Tror folk på fullt allvar att man kan bortse från ett arv sedan miljoner år...