Vitt, vitt, vitt ... överallt vitt. Landskapet har förvandlats till en vit enhet. Likt inbäddat i bomull ser allt mjukt och fluffigt ut. Hade det inte varit för den stränga kylan hade jag varit ute precis hela tiden. Även om inte solen visar sig är det ljusterapi på hög nivå.För en stund sen gick jag ut på sjön. Möjligheten att kunna gå på vatten ger en övernaturlig känsla. När isen lagt sig är det en fantastisk uppenbarelse att se naturen från sjösidan på vintern. Att heller inte veta om isen håller är kittlande och ger en adrenalinkick när man hör hur det "sjunger" under snö- och islagret. Jag gick allt längre ut och jag märkte att hunden inte längre ville följa med ... var det en varningssignal? Djur har ett sjätte sinne ... kanske var jag på väg mot svag is? Jag forsatte, må det bära eller brista, tänkte jag.
Att våga är hälften vunnet heter det ju. Jag borde våga mera. Jag hade en förhoppning vid detta års ingång att det skulle bli det bästa året i mitt liv hittills. Med facit i hand kan jag konstatera att så inte blev fallet. "Man har inte roligare än man gör sig" är en sliten fras. Men ack så sann. Jag har idogt försökt se allt i positiv anda, jag har bett om hjälp när jag behövt, jag har fattat flera beslut - men det visade sig, felaktiga belsut. Jag har tänkt ljusa tankar trots att den negativa spiralen dragit mig bakåt, neråt. Nu är jag heligt trött på allt det suddiga, ogreppbara som spelat mig chanslös. Nu är jag redo för nya friska vindar. Kanske ger jag mig ut på den svagaste isen någonsin? Men jag tror jag tänker ta risken - må det bära eller brista!
