Sverige har fått en ny prins. Kronprinsessan Victoria gifte sig med sin Daniel, en helt vanlig ”svensson”-kille. Hur det bara kan vara möjligt stavas med ett enda ord: kärlek. Det fullkomligt lyste om dem båda. Efter att varit lite trött på allt tjat om bröllopet var det skönt att det äntligen var dags, säkert även för dem.
När man såg dem komma in i kyrkan kändes det rätt. Rätt att Kungen gick sida vid sida med sin dotter, rätt att brudgummen fick gå jämte halva och sista biten fram till altaret. Då de stod där framme, med ryggarna mot oss betraktare, får man hoppas att de bara såg varandra, att de glömde att några miljoner tittade på dem också. När de gav varandra sina löften kändes det nästan som om tiden stod stilla. En lätt darrning på handen och verkligheten var påtaglig. Blickarna de utbytte sinsemellan sade mer än tusen ord. Kärleken strålade.
Att veta när någon man träffat är rätt är inte det lättaste. Att däremot veta att Victoria och Daniel är rätt för varandra är lätt att se. Vilka kval de måste ha gått igenom innan alla dessa år, långt innan detta bröllop förkunnades ... Hon måste ha tänkt många gånger; ”kan jag ta en man av folket? kan jag lita på att hans kärlek är äkta?” ... han å sin sida måste ha tänkt; ”aldrig mera ett vanligt liv, varför vill hon ha just mig?”
Kärlek är att älska, stödja, trösta, respektera, bejaka, tro på varandra. Att ha tillit tror jag är den största byggstenen. Först då kan man känna trygghet. Jag tror att både den blivande drottningen med sin prins har börjat sitt bygge med de flesta av dessa byggstenar... det liksom kändes i luften, äkta kärlek är inget man skojar bort. Som blivande regenter för Sverige i tiden känns det fantastiskt att kärleken segrar över allt.
