Livets små skutt tar sig förunderliga vägar, ömsom genom sorg, ömsom genom glädje. Jag har alltid gillat djuret igelkott. Gillat och gillat förresten. Jag har ju aldrig direkt klappat en igelkott, men ändå tyckt att de är söta. Som ett slags urtidsdjur har de kvar sina taggar för att skydda sig från inkräktare.
Ända sedan barnsben har jag hört att om man har en igelkott i trädgården så har man inga ormar, eftersom igelkottar äter ormar. Detta kan vara den största anledningen till att jag gillar igelkottar. Jag avskyr nämligen ormar, jag är livrädd för ormar, tycker de är fruktansvärt otäcka och äckliga.
De senaste tiotal åren har jag inte sett en enda levande igelkott någonstans (och då bor jag ändå på landet). De enda jag har sett är de som tyvärr brukar ligga döda i vägkanten. Jag har faktiskt börjat tro att de har minskat i population.
Dagen efter Bessys bortgång, satt jag tidigt ute i trädgårdsmöblerna och drack mitt te. Rätt som det var så kom där en igelkott mitt framför mig. Han/hon var mycket söt och inte ett dugg rädd av sig, lugnt och fridfullt gick den där och luktade i gräset. Nu är lilla kotten här i trädgården varje dag. Jag har både välsignat och välkomnat den!
Jag är övertygad om att det är din "hjälpare" som ordnat detta möte.
SvaraRaderaGå lugnt fram..ögonkontakt..ett leende..servera lite kattmat och vatten.
Smultron....nej,nej.
Kram på dig fröken Blom.
Så roligt att den lilla kotten kommer till dig och får dig att le!
SvaraRaderaJag älskar också igelkottar och vi har två stycken som jag tittar efter varje kväll när jag är ute sista hundrundan. De är dock väldigt rädda av sig. Men så fina o söta att titta på:-)
sylvia