En riktigt dålig norgehistoria

Hemskt. Fruktansvärt. Otroligt ofattbart. Det finns inga ord i världen som kan ge livet tillbaka till alla de oskyldiga människor som dog av en vettvillings kulor. Där förståndet slutar tar våldet vid. Denne ensamme man, hans namn tänker jag aldrig säga, det är han inte värd, måste vara väldigt sjuk i huvudet. Att ta livet av så många oskyldiga är ett dåd som inte går att mäta. Jag läser i media att han ställer krav. Han vill ha en egen dator, han vill ha specialkost, han vill ha en viss advokat, han vill inte prata norska. "Han vill" - men herregud, jag hoppas innerligt djupt och tror på det norska rättsväsendet att ingen, INGEN, går hans vilja till mötes. Vem är han att ställa några som helst krav? Han är ingen människa i mina ögon, han är ett mycket sjukt djur. Ett skadat djur som mist allt förstånd, om han nu någonsin haft något. Jag skäms över att jag tar min egen dyrbara tid att skriva om honom, men egentligen är det en bearbetning av mina egna frågor, hur kan han få så mycket plats i media? hur kan man ens överväga att göra en flera månaders lång undersökning om huruvida han är psykiskt sjuk eller inte? En människa som skjuter ihjäl nästan hundra andra helt totalt oskyldiga människor, har - i mina ögon - inte rätt till någonting. Inte ens till att uträtta sina mest basala behov. Jag läser "han är trött, nu har han en säng att sova i" - varför ska han få en säng? låt honom lägga sig hur han vill i en betongcell, utanför fönster eller annan utrustning. Där kan han tyna bort. Alla de oskyldigas anhöriga har en fruktansvärd framtid till mötes. "Tänk på gärningsmannen med kärlek" läser jag någonstans. Hur ska det kunna vara möjligt att göra det? Kan det i någon mån finnas kärlek i den handling en man utför att döda en annan människa? Svar Nej. Denne man bör aldrig - aldrig - få någon som helst tillträde till ett liv igen. Jag hoppas, önskar och tror att det norska rättsväsendet tycker detsamma.