Gillar korthåriga!

Jag vill ha sällskap. Saknar någon. Saknar den där närheten av någon man tycker om. Trött på att alltid sitta själv i soffan. Vore mysigt att ha sällskap på promenaderna. Vore mysigt om denne någon även ville följa med mig till stallet. Kanske även på ridturerna.

Jag är väldigt aktiv, jag är utomhus mycket - jag behöver en likasinnad. Bör vara ganska tuff men kärleksfull och mjuk innerst inne, precis som jag :) Var hittar jag en sådan hund? Förslag emottages tacksamt!

Är vägen målet?

Den kan vara smal, den kan vara snårig, krokig, upp och ner, lång... Att hamna vid ett vägskäl kan ha sina sidor. Ska jag välja den breda, den som verkar mest uppkörd? eller den lite smalare som ser lite mörk men ändå, på något vis, inbjudande ut... Kanske bör man backa? för att kolla så man inte kört fel? så man inte missat en bättre avfart? Eller är det säkrare att ta den breda, den som de allra flesta väljer, så vet man vad man får...

Jag brukar vara duktig på att ta den lite mystiska varianten, den som slingrar sig djupt in i skogen och som smalnar av - att inte veta vad som finns bakom nästa krök lockar mig. Jag har varken kompass eller gps men lokalsinnet sviker mig sällan och väderstrecken sitter där de ska. Vilse går jag inte ofta - i skogen.

Men vad gör man om man glömt målet? Dit man skulle? Tänk om vägen var så krokig och lång och jobbig - att man liksom aldrig kommer fram? Målet hägrar dock även för den minst hoppfulle.

Vackra vintervägar, vackra siluetter av naturen har lockat ut mig i skogen. Solen lovade gott även om strålarna inte orkade att tina upp min frusna vintersjäl, men vägen var vacker och affirmeringen om en snar vår lovsjöngs av talgoxen. Och någonstans där, bestämde jag vilken väg jag ska ta!

Prövningar är en dyrköpt erfarenhet

Tänk vad man kan bli besviken … att bli besviken på människorna i sin närmaste omgivning är trist men att bli besviken på sina “vänner” är frustrerande. När ska man ge uttryck för sin besvikelse? När vännen gått över gränsen? Jag har genom de senaste åren lärt mig mer om människors mörka sidor än vad jag skulle önskat mig. Vetskap om detta är en dyr erfarenhet, bokstavligt talat. Att bli blåst på pengar är en sak. Det gör ont i plånboken. Att bli blåst på känslor gör ont i själen. Att bli blåst både på pengar och känslor – då snackar vi besvikelse. Djup sådan.

Du som blåste mig i somras på flera tusen kronor, som jag betalade i handpenning för att du var så trevlig och övertygande, med en utlovad sommarstuga som sedan inte fanns, du står jäkligt högt på min skala över människor som gjort mig besviken. Pengarna fick jag aldrig tillbaka, trots polisanmälan. Hoppas du läser detta och hoppas du hade roligt för MINA pengar. Som jag jobbat och skattat för. Som du, din looser, snodde av mig.

Du som tog, stal, min mobil, ur min väska, i somras. Jag spärrade både telefonen och SIM-kortet direkt, vad kan det ha haft för värde för dig? Jag fick en massa besvär, blev av med både hela kontaktlistan och ovärderliga telefonnummer, privata bilder och kalendarium samt en dyr telefon som fullständigt tappade i värde i samma sekund den blev spärrad.

Eller dig som jag träffade för ett tag sen, du som faktiskt var väldigt trevlig, du som faktiskt var väldigt mjuk. Att du kunde vara så schitzo, trodde jag inte. Du har klättrat högre och högre på min besvikelse-lista.

För varje ny bekantskap hoppas man på en jämställd individ, som kan matcha ens eget intellekt och budskap. När man efter ett tag inser sitt fatala misstag, sprider besvikelsen sin beska eftersmak. Prövningar som dessa är en dyrköpt erfarenhet.