Är vägen målet?

Den kan vara smal, den kan vara snårig, krokig, upp och ner, lång... Att hamna vid ett vägskäl kan ha sina sidor. Ska jag välja den breda, den som verkar mest uppkörd? eller den lite smalare som ser lite mörk men ändå, på något vis, inbjudande ut... Kanske bör man backa? för att kolla så man inte kört fel? så man inte missat en bättre avfart? Eller är det säkrare att ta den breda, den som de allra flesta väljer, så vet man vad man får...

Jag brukar vara duktig på att ta den lite mystiska varianten, den som slingrar sig djupt in i skogen och som smalnar av - att inte veta vad som finns bakom nästa krök lockar mig. Jag har varken kompass eller gps men lokalsinnet sviker mig sällan och väderstrecken sitter där de ska. Vilse går jag inte ofta - i skogen.

Men vad gör man om man glömt målet? Dit man skulle? Tänk om vägen var så krokig och lång och jobbig - att man liksom aldrig kommer fram? Målet hägrar dock även för den minst hoppfulle.

Vackra vintervägar, vackra siluetter av naturen har lockat ut mig i skogen. Solen lovade gott även om strålarna inte orkade att tina upp min frusna vintersjäl, men vägen var vacker och affirmeringen om en snar vår lovsjöngs av talgoxen. Och någonstans där, bestämde jag vilken väg jag ska ta!