Otur …

Don´t break a leg … just det. Det började med att jag redan på perrongen i Alvesta, precis när jag skulle gå på tåget, och var fullastad med packning, snubblade på mina egna skosnören … och föll handlöst framåt och vek ena knäet i en ond vinkel. Mycket människor skulle på tåget och ett visst tumult uppstod. Väl på benen igen och installerad i kupén insåg jag att det kanske inte var så dumt ändå, med en sjuksköterska som sovkompis. Knäet svullnade upp litegrann och det smärtade en aning men inte värre än att jag såg fram emot att snart få susa neråt i pisterna.

När jag installerat mig i Åre dagen efter och köpt skipass och tagit mig upp för WM-8:an-liften och skulle börja köra inser jag – lite väl sent – att jag just börja åka i en röd nerfart … kanske borde jag mjukstartat lite? Försiktighet har dock aldrig varit min starka sida varpå jag fortsätter … allt fortare. Vad jag inte visste då, var att det inte alls är mycket snö i Åre denna vinter. Snödjupet är knappa 36 cm och det har inte snöat en endaste liten flinga sedan nyår. Detta innebär isiga pister. Vilket jag bittert strax får erfara.

Jag känner carvingkanterna skära fint i kurvorna, jag svänger på höfterna lite lätt, ser vägen och –SHIT– värsta isfläcken. Skidorna slinter, jag försöker parera, jag tappar balansen, faller bakåt, sedan framåt och det går rasande fort … för att ta tvärstopp i en liten svacka som fyllts av lössnö. Likt en ovig noshörning står jag på näsan rakt ner i snön och känner återigen att ena knäet hamnat i en tokfel vinkel … samma knä som på perrongen. Jag frustar och sprutar snö som en drake samtidigt som jag snörvlar ”Aj” … ingen tar någon notis om mig … en åkare som trillar är lika vanligt som tomten på julafton. Jag ställer mig upp på darriga ben och är mest glad över att skidorna i detta läge inte löst ut. Försiktigt tar jag mig neråt och kommer i mål, fylld med snö från luva till pjäxa. Det blir inga mer åk i den backen den dagen … liftkortet var skamligt dyrt och jag vill utnyttja allt maximalt när jag ändå är på plats.

Alltså tar jag mig till lite snällare varianter av backar och försöker glömma mitt onda knä. Efter några timmar sluter mina goda vänner upp och snart är det dags för afterski. Ett riktigt bra ös och ölen och gammeldansken hjälpte till att tina upp en frusen vinterkropp och lindra ett smärtande knä.

Nästa dag var jag dock inte lika kaxig, inser så fort jag vaknat att jag får pallra mig till Åre läkarcentral. Väl där blir det röntgen och doktorn skakar på huvudet. ”Nix, ingen mera skidåkning för dig” … det visar sig att jag har en lös benbit vid menisken och en kraftig muskelbristning och ett uttänjt ledband.

Utanför sjukstuge-fönstret strålar solen från en klarblå himmel, det är -7° och rimfrost på träden … jag fäller en tår och tycker oändligt synd om mig själv. Jag hade sett fram emot detta och betalat mycket pengar för att äntligen vara här. Där sitter jag under en noppig sjukhus-filt och undrar varför livet är så himla orättvist. Jag får ett bandage och jag tar mig med viss möda tillbaka till lägenheten där jag bor. Jag kan inte räta på benet och inte heller böja ihop det utan det är en halvböjd vinkel och jag haltar betänkligt, varje steg är en plåga.

Jag vilar en stund men efter en kvart har jag sörjt färdigt och bestämmer mig för att ta på mig alla skidkläder och testa att åka lite i alla fall. Döm om min förvåning när jag inser att just pjäxorna ger mig det stöd jag behöver för att känna mig stabil. Den lätt böjda vinkeln som uppstår i utförspjäxor passar perfekt till mitt böjda ben. Och några steg behöver jag inte ta, jag glider ju fram!

Messar mina vänner att möta upp mig och får höra hur obetänksam jag är. ”Ska du verkligen åka?”, ”Åk hem och lägg dig” … Äsch, tänkte jag … käka Åre-praliner och ligga på soffan kan jag göra i nästa liv! Och fick mig några helt fantastiska åk, visst kändes det i knäet men inte tillnärmelsevis lika mycket som att gå på benet. Jag vände otur till en riktigt god tur på fjället!

Åre Tur och …

Onsdag kväll … väntar på perrongen med full packning. Kylan biter i. Jag drar upp luvan och hoppas tåget ska komma snart. Jag ser i ögonvrån att en tjej står och och spanar på mig. ”Ännu en som känner igen mig från ”Bonde …” tänker jag. Så kommer hon försiktigt fram, det visar sig vara en tjej i min egen ålder. Hon frågar vilket tåg jag ska åka. Jag svarar och då säger hon att hon troligtvis missat sitt tåg. Det skulle gått för mer än en halvtimme sedan och hon hade varit i tid men något tåg hade inte kommit. Nu var perrongen full med människor. De flesta i skidkläder och med skidpåsar och tunga väskor med pjäxor. Man förstod att alla väntade på nattåget mot Åre.

Vi tittade tillsammans på hennes biljett och jämförde med min. Det enda som inte stämde var att på hennes stod en annan avgångstid, ett annat tågnummer och att den var hälften så billig som min. Så ringer klockorna och tåget rullar sakta in. Jag bestämmer snabbt att hon får ta plats i min kupé. Jag hade visserligen betalat extra för att få en egen sovkupé men kände samtidigt att jag kunde inte gärna lämna henne kvar, hon skulle ju också till Åre och hade också bokat sovplats. Vi tog en chansning och installerade oss båda i min kupé och hoppades på att det skulle komma en snäll och förstående konduktör.

Vi pratade och hade lätt för att umgås på en gång. När vi hörde att konduktören närmade sig bestämde vi oss för att i sista stund spela dumma. En stilig tågkonduktör i senaste snittet av SJ-uniformen tittade först på min biljett, sa Ok, och sträckte sig sedan efter hennes. Han lämnade tillbaka den nästan utan att ens ha tittat på den … för att sekunden senare säga ”Men vänta här nu, får jag se båda era biljetter en gång till”. Vi sträckte fram dem och han jämförde dem noga. Sedan tittade han på mig och sedan på henne och sedan tillbaka på biljetterna. ”Detta stämmer inte” utbrister han då. ”Va?” säger jag och spelar ut hela min teatraliska sida och drar en rövare … vilket slutar med att en mycket förvirrad tågkonduktör önskar oss båda Gonatt och frågar om vi vill ha väckning innan Åre. ”Jatack” svarar vi och brister ut i fnitter och inser att vi haft tur. Konduktören skakar lite lätt på huvudet, kanske tänker han ”Ja, se fruntimmer” …

Själva tycker vi att vi hade tur, eller rättare sagt, min nyfunne kompis hade tur. Vad som blev fel med hennes biljett vet vi fortfarande inte. Vi sov både gott och väl framme i Åre önskade vi varandra god tur på fjället. Trots att jag skulle sovit själv och först inte alls var särskilt intresserad av sällskap visade det sig vara en trevlig bekantskap samtidigt som en god gärning faktiskt blev gjord.

Kärlekens kraft och förlåtelsens makt

”Tills döden skiljer oss åt” -- betyder det den bokstavliga döden, alltså när livet tar slut eller betyder det kärlekens död? dvs när kärleken dött ut? Att lova ”inför Gud och denna församling” … jag har aldrig varit gift och tvivlar på att jag blir det. När mina föräldrar skilde sig lovade jag mig själv att aldrig gifta mig – för jag ville aldrig skiljas. När man är ung tänker man utan erfarenhet av livet, man ser sina tankegångar som de enda rätta just då. När man är äldre tänker man vis av erfarenhet att sveket gör mest ont.

Jag är inte bitter. Jag är fri. Att kunna förlåta, att kunna förlåta sig själv, att kunna förlåta den som svikit en. Att kunna förlåta den som sviktit det allra största sveket. Att kunna gå vidare, att veta att en felaktig handling har begåtts men att ha självinsikten att lära sig något, att låta såret läka. Pilla på sårskorpan hur många gånger du vill, och såret blöder på nytt – men till slut läker det, även inifrån.

Att ha tålamod, är det största modet av dem alla. Att kunna vänta, att veta att det finns någon för mig också, men vill jag vänta tills den rätte dyker upp? Ska man ge sig ut i det oväntade och pröva lyckan, kommer det snabbare då? Att pröva flera, när man vet att det finns en? Men var finns han? Likt sagans prins kommer han att komma på en vit springare hoppas jag. Liksom i sagan finns en groda på varje näckrosblad, men bara en av dem är min prins. En kyss bekräftar vem.

Kärlek är den största av alla gåvor vi begåvats med. Kärlek kan hela, kärlek kan söndra. Kärlek har kraft att läka, att våga hoppas och tro och älska på nytt. Kärleken gör att vi känner oss lättare till sinnes, kärleken gör – om den är besvarad – oss starka. Kärlekens förnuft och känsla, stolthet och fördom.

Kärlek har en kropp och en själ, precis som vi människor här på jorden. Kärleken kan finnas inne i huvudet, kärleken kan finnas inne i hjärtat. Inte alltid samverkar de två. Förnuftet säger vem du passar bäst ihop med, hjärtat säger något annat. Stolthet kan utplåna ett förhållande. Fördomar kan förgöra allt gott. Att med öppet sinne ta emot och ta in, att våga bilda sig en egen uppfattning, att se bortom det synliga, att våga ett okänt steg framåt. Att bli medveten om kärlekens kraft och förlåtelsens makt, det är det första steget!

En snöflingas dans

Snön faller sakta, snöflinga för snöflinga virvlar till, hit och dit, från höger till vänster och tillbaka. Ibland ser det ut som en snöflinga stannar upp i luften, för att sedan som en sista suck landa på den redan snötäckta marken och föreviga sig till den vit massan. Inte en enda snöflinga är den andra lik, alla snöflingor är helt unika i sin utformning. Ett vidunderligt vackert ismönster framträder för den som har förmånen att titta i mikroskop eller en makro-kamera-lins.

Likt en snöflingas unika utförande är vi människor som besläktade, ingen är den andra lik, alla är olika, alla har ett eget utseende. Likt en snöflinga låter vi oss ibland virvla till, ibland hit, ibland dit ... vi går till höger, vi går till vänster ... ibland går vi tillbaka. Ibland stannar vi upp, funderar – vart ska jag? Ibland vågar vi utmana det redan så kända mönstret, men för det mesta förevigar vi oss till den grå massan.

Snart är det dags att ta på sig dansskorna och se på när proffsen virvlar i kvällens premiär av Let´s Dance. Garanterat ingen grå massa!

Dream on!

I natt hade jag en konstig dröm, jag drömde att alla människor –utom jag– gick i slow motion, alla rörde sig jättesakta men pratade däremot jättefort, så fort att jag inte kunde höra vad de sa. Sen kunde jag helt plötsligt flyga, jag bredde ut armarna som blev till vingar och så lyfte jag. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var märkligt att jag flög så lågt och att jag även flög inomhus. Jag seglade mellan rummen och upp och ner för alla våningsplan. Det var inuti ett jättelikt hus med massor av rum och jag susade förbi i knähöjd på alla människor.

Varför drömmer vi? En dröm är ju en händelse i vårt undermedvetna, en psykisk upplevelse som oftast uppträder under REM-sömnen där den känns som en berättelse. Enligt forskare förekommer mental aktivitet även under djupsömnen men är då mera statisk, dvs det rör sig om enstaka situationer mer än om historier. Men innehåller drömmar sådant som stämmer med verkligheten? En dröm upplevs normalt sett som fullt verklig medan den pågår, men i samma ögonblick som vi vaknar upphör drömmen eller faller i glömska. Ibland har man kvar ett svagt minne av den. Skulle man väckas under den pågående drömmen minns man oftast mer om den.

Sedan urminnes tider har det varit lockande att försöka tyda drömmar till en djupare innebörd och ibland som förutsägelser om framtiden. Freud menar att drömmar är resultatet av inre konflikter mellan omedvetna lustar och spärrarna mot att utföra dessa önskningar. Dessa konflikter uttrycker sig i drömmarna som dold symbolik. En annan teori är att drömmar fungerar ungefär som ”träning” för riktiga situationer. Jag kommer kanske att inleda detta nya år med att acceptera att de flesta människor är lite långsammare än jag men även att jag kanske får försöka lära mig att kommunicera bättre? I ögonhöjd dessutom.