Otur …

Don´t break a leg … just det. Det började med att jag redan på perrongen i Alvesta, precis när jag skulle gå på tåget, och var fullastad med packning, snubblade på mina egna skosnören … och föll handlöst framåt och vek ena knäet i en ond vinkel. Mycket människor skulle på tåget och ett visst tumult uppstod. Väl på benen igen och installerad i kupén insåg jag att det kanske inte var så dumt ändå, med en sjuksköterska som sovkompis. Knäet svullnade upp litegrann och det smärtade en aning men inte värre än att jag såg fram emot att snart få susa neråt i pisterna.

När jag installerat mig i Åre dagen efter och köpt skipass och tagit mig upp för WM-8:an-liften och skulle börja köra inser jag – lite väl sent – att jag just börja åka i en röd nerfart … kanske borde jag mjukstartat lite? Försiktighet har dock aldrig varit min starka sida varpå jag fortsätter … allt fortare. Vad jag inte visste då, var att det inte alls är mycket snö i Åre denna vinter. Snödjupet är knappa 36 cm och det har inte snöat en endaste liten flinga sedan nyår. Detta innebär isiga pister. Vilket jag bittert strax får erfara.

Jag känner carvingkanterna skära fint i kurvorna, jag svänger på höfterna lite lätt, ser vägen och –SHIT– värsta isfläcken. Skidorna slinter, jag försöker parera, jag tappar balansen, faller bakåt, sedan framåt och det går rasande fort … för att ta tvärstopp i en liten svacka som fyllts av lössnö. Likt en ovig noshörning står jag på näsan rakt ner i snön och känner återigen att ena knäet hamnat i en tokfel vinkel … samma knä som på perrongen. Jag frustar och sprutar snö som en drake samtidigt som jag snörvlar ”Aj” … ingen tar någon notis om mig … en åkare som trillar är lika vanligt som tomten på julafton. Jag ställer mig upp på darriga ben och är mest glad över att skidorna i detta läge inte löst ut. Försiktigt tar jag mig neråt och kommer i mål, fylld med snö från luva till pjäxa. Det blir inga mer åk i den backen den dagen … liftkortet var skamligt dyrt och jag vill utnyttja allt maximalt när jag ändå är på plats.

Alltså tar jag mig till lite snällare varianter av backar och försöker glömma mitt onda knä. Efter några timmar sluter mina goda vänner upp och snart är det dags för afterski. Ett riktigt bra ös och ölen och gammeldansken hjälpte till att tina upp en frusen vinterkropp och lindra ett smärtande knä.

Nästa dag var jag dock inte lika kaxig, inser så fort jag vaknat att jag får pallra mig till Åre läkarcentral. Väl där blir det röntgen och doktorn skakar på huvudet. ”Nix, ingen mera skidåkning för dig” … det visar sig att jag har en lös benbit vid menisken och en kraftig muskelbristning och ett uttänjt ledband.

Utanför sjukstuge-fönstret strålar solen från en klarblå himmel, det är -7° och rimfrost på träden … jag fäller en tår och tycker oändligt synd om mig själv. Jag hade sett fram emot detta och betalat mycket pengar för att äntligen vara här. Där sitter jag under en noppig sjukhus-filt och undrar varför livet är så himla orättvist. Jag får ett bandage och jag tar mig med viss möda tillbaka till lägenheten där jag bor. Jag kan inte räta på benet och inte heller böja ihop det utan det är en halvböjd vinkel och jag haltar betänkligt, varje steg är en plåga.

Jag vilar en stund men efter en kvart har jag sörjt färdigt och bestämmer mig för att ta på mig alla skidkläder och testa att åka lite i alla fall. Döm om min förvåning när jag inser att just pjäxorna ger mig det stöd jag behöver för att känna mig stabil. Den lätt böjda vinkeln som uppstår i utförspjäxor passar perfekt till mitt böjda ben. Och några steg behöver jag inte ta, jag glider ju fram!

Messar mina vänner att möta upp mig och får höra hur obetänksam jag är. ”Ska du verkligen åka?”, ”Åk hem och lägg dig” … Äsch, tänkte jag … käka Åre-praliner och ligga på soffan kan jag göra i nästa liv! Och fick mig några helt fantastiska åk, visst kändes det i knäet men inte tillnärmelsevis lika mycket som att gå på benet. Jag vände otur till en riktigt god tur på fjället!