Åre Tur och …

Onsdag kväll … väntar på perrongen med full packning. Kylan biter i. Jag drar upp luvan och hoppas tåget ska komma snart. Jag ser i ögonvrån att en tjej står och och spanar på mig. ”Ännu en som känner igen mig från ”Bonde …” tänker jag. Så kommer hon försiktigt fram, det visar sig vara en tjej i min egen ålder. Hon frågar vilket tåg jag ska åka. Jag svarar och då säger hon att hon troligtvis missat sitt tåg. Det skulle gått för mer än en halvtimme sedan och hon hade varit i tid men något tåg hade inte kommit. Nu var perrongen full med människor. De flesta i skidkläder och med skidpåsar och tunga väskor med pjäxor. Man förstod att alla väntade på nattåget mot Åre.

Vi tittade tillsammans på hennes biljett och jämförde med min. Det enda som inte stämde var att på hennes stod en annan avgångstid, ett annat tågnummer och att den var hälften så billig som min. Så ringer klockorna och tåget rullar sakta in. Jag bestämmer snabbt att hon får ta plats i min kupé. Jag hade visserligen betalat extra för att få en egen sovkupé men kände samtidigt att jag kunde inte gärna lämna henne kvar, hon skulle ju också till Åre och hade också bokat sovplats. Vi tog en chansning och installerade oss båda i min kupé och hoppades på att det skulle komma en snäll och förstående konduktör.

Vi pratade och hade lätt för att umgås på en gång. När vi hörde att konduktören närmade sig bestämde vi oss för att i sista stund spela dumma. En stilig tågkonduktör i senaste snittet av SJ-uniformen tittade först på min biljett, sa Ok, och sträckte sig sedan efter hennes. Han lämnade tillbaka den nästan utan att ens ha tittat på den … för att sekunden senare säga ”Men vänta här nu, får jag se båda era biljetter en gång till”. Vi sträckte fram dem och han jämförde dem noga. Sedan tittade han på mig och sedan på henne och sedan tillbaka på biljetterna. ”Detta stämmer inte” utbrister han då. ”Va?” säger jag och spelar ut hela min teatraliska sida och drar en rövare … vilket slutar med att en mycket förvirrad tågkonduktör önskar oss båda Gonatt och frågar om vi vill ha väckning innan Åre. ”Jatack” svarar vi och brister ut i fnitter och inser att vi haft tur. Konduktören skakar lite lätt på huvudet, kanske tänker han ”Ja, se fruntimmer” …

Själva tycker vi att vi hade tur, eller rättare sagt, min nyfunne kompis hade tur. Vad som blev fel med hennes biljett vet vi fortfarande inte. Vi sov både gott och väl framme i Åre önskade vi varandra god tur på fjället. Trots att jag skulle sovit själv och först inte alls var särskilt intresserad av sällskap visade det sig vara en trevlig bekantskap samtidigt som en god gärning faktiskt blev gjord.