Starta om!

Att starta nytt, att börja om. Ett nytt år och ett nytt decennium står för dörren. Att få öppna en ny tom kalender ... att få fylla den med roliga och spännande aktviteter och nya möten känns alltid lika välkommet.

Att rensa ut och städa upp känns lika angeläget som viktigt. Att lägga det dåliga och gamla bakom sig, släng det i papperskorgen och framförallt; töm!

Ta in det nya, välkomna med öppet sinne, känn ansvar för att göra världen till en bättre plats, om inte möjligt i det stora, så i det lilla, varför inte börja med sig själv?

Jag ska fokusera på att rannsaka min själ och mitt sinne, vad vill jag, gör jag rätt, vill jag det här? Jag tänker bli en bättre människa genom att inte kritisera andra, alla är nämligen helig sin egen tro. Lika många människor, lika många åsikter. Jag vill ge kärlek, jag hoppas det finns någon som vill fånga den.

Men framför allt vill jag önska Er alla ett riktigt Gott Nytt År och förhoppningsvis kärleksfullt 2010!

Blomman filosoferar

Att vara eller inte vara …ihop. Är tvåsamheten överskattad, är självständighet ett annat ord för stark och fri? Är ensam stark? Är ensamstående ett annat namn för den nya livsstilen? Statistiskt sett är 80 % av alla hushållen i Sveriges storstäder ensamstående.

Ordet sambo är ett fint ord tycker jag. Min farfar hade en gång en hund som hette Sambo. På den tiden var det ingen som visste vad det ordet betydde. På den tiden var man antingen gift eller satt på glasberget. Något däremellan fanns inte. Man var hemmafru, man drack 11-kaffe (ordet fika fanns inte). Mannen jobbade och gjorde rätt för sig och drog in deg till familjen, frun födde barn och var hemma och hade middagen färdig när mannen kom hem från arbetet. Ordet familj betydde mamma, pappa, barn och alla hade samma efternamn och barnen var givetvis helsyskon.

I dag är det fler ensamstående än familjer. Av familjerna är det fler som är nya konstellationer än sådana som hängt ihop hela tiden. Det är fler som är sambo än gifta. De allra flesta heter två eller tre efternamn, utan att ens vara gifta. Av två syskon är oftast endast en av föräldrarna som är samma. De flesta barn i dag växer upp i växelvis boende. Det blir vanligare och vanligare med homosexuella familjer.

En ny tid … hänger jag med? Jag bor på landet i ett stort hus, med rum för fler. Jag har ett ben i gödselstacken utanför stallet och det andra i den urbana miljön i stan. Vill jag vara ensam … det är tungt att gå omkring och vara stark hela tiden … förändringens vindar blåser … att vara eller inte vara ihop – det är frågan!

En dåres försvarstal

Att vara med i en reality-såpa-serie i tv på bästa sändningstid med över 1,5 miljoner tittare i Norden är en upplevelse som går utöver allt man varit med om tidigare. Hela situationen och konceptet för Bonde söker fru går ut på att hitta kärleken. För att skapa spänning byggs det upp förväntningar och förhoppningar och slutligen blir det utröstningar. Förväntningar går i stå, förhoppningar grusas och ”fel” skickas hem. Lika många åskådare – lika många åsikter om rätt eller fel. Har producenten uppnått detta, liksom att något eller några kärlekspar hittar varandra, ja, då är man i hamn. För varje enskild deltagare upplevs det som en konstlad situation att vara övervakad av kameror hela tiden. Det hela är ett socialt spel och en tävling samtidigt … det blir som en bubbla där allt är på allvar och inget är på riktigt på samma gång. Och samtidigt ska man förmodas känna efter och helst bli kär så finns det också en slags överenskommelse om att leverera "bra tv".

Jag älskar spänning, jag gillar utmaningar, jag gillar att göra saker som är ovanliga … när jag befann mig mitt i allt detta fick jag korta flashar som sa mig att allt bara var påhittat. Vid flera tillfällen gick jag i rus och kände mig som vore jag inuti en målning av Salvador Dali.

Men det är svårt att vara objektiv och ha detta perspektiv. Jag “drogs med” och allt fokuserade på kärlek och att vi skulle tycka att Janne var en toppenkille … jag tyckte ju det av mig själv och behövde inte bli överbevisad. Hela upplägget på Sundbyholms Slott var fantastiskt, väl ordnat och oerhört vackra miljöer och proffsiga människor runtomkring. När vi kom till Jannes gård blev jag helt betagen i det vackra landskapet runt Järvsö och Ljusnan. Det pratades kärlek från morgon till kväll, eller möjligen var det inne i mitt huvud det kändes så. Jag blev förälskad i hela situationen, sommaren, gården, Sickan, naturen, hela kamerateamet, allt runtomkring … t o m i Janne. Förstås.

Janne är glad och charmig, han är manlig, har glimten i ögat och är kul, jag älskar hans humor. Vi gillar att dricka öl – direkt ur flaskan, båda två. Är han bonnig? Självklart är han det, men charmigt bonnig. Och för mig kommer han alltid att vara hårdrock. Ju längre tiden går börjar man tänka på hur man passar ihop. Jag kunde ana en viss distans när vi åkte hem från Norge, var det ett sätt att skärma sig från att inte involvera sig för djupt? var det ett sätt att säga att det aldrig varit något?

Själv började jag fundera, är han sorten som jag kan ha ett djupt samtal med, som läser böcker och faktiskt reflekterar över dom. Han är jordnära och jobbar fysiskt med kroppen på ett sätt som jag gillar – men finns det något mer under? Är det ”what you see is what you get”? Sådana reflektioner görs sällan i inledande skede när man endast går på sinnenas reaktioner. Men när förnuftet hunnit ikapp hjärtat kommer oftast tvivlen.

Denna sommar och höst har för mig inneburit en känslomässig berg-och-dalbana – jag har pendlat fram och tillbaka, upp och ner. Det var en kul och annorlunda upplevelse – inget jag vill ha ogjort. Janne är en mycket god vän och en bra människa som jag är glad över att fått lära känna.

Ingenting är någonsin en slump, och jag ser med ny spänning fram emot vad allt detta kan ha inneburit för mening i mitt liv.

Val är aldrig lätt

När jag lämnat Janne och Vålsjö för några dagar styrde jag bilen söderut, så långt söderut man kan komma i Sverige faktiskt. Falsterbo i mitt hjärta! Målet var alltså FalsterboHorseShow. Jag hade haft turen att få tag i en fantastiskt fin stuga att hyra denna sommar men pga mitt Hälsinge-äventyr blev det bara några övernattningsnätter, dock i goda vänners lag. Det var underbart att bara få vara ensam med mina närmaste vänner och utan kameror i några dygn. Därefter rullade bilen hem till mitt hus utanför Växjö. Efter att ha tvättat femtielva maskiner tvätt och sovit en natt i egen säng var det dags att packa om väskan. Nu skulle kosan styras mot Norge och Tromsö.

Jag körde till Arlanda och Janne skulle möta upp ungefär samtidigt. Vi bestämde att ses kvällen innan avfärd eftersom planet skulle lyfta redan tidigt nästa morgon. Vi hade bokat rum på Radisson på Arlanda och vi tog varsin öl i baren innan vi gick o la oss.

Efter en god hotellfrukost kollade vi gate och checkade in. Planet lyfte i tid, destination Oslo. Efter en bensträckare i Oslo lyfte vi äntligen mot Tromsö. Alla i vårt kamerateam var otroligt glada och nöjda att fått följa med till just Tromsö, som de ansåg var mycket häftigt. Stämningen var glad och uppsluppen, både Janne och jag kom in i gänget och vi var som ett enda stort kompisgäng som åkte ihop på en kul resa.

När vi landat skulle det filmas. Vi ställde gärna upp, det kändes numera som ett naturligt inslag i vardagen. Därefter åkte vi minibuss genom ett landskap som fullständigt gjorde oss alla stumma till en början. Sedan började vi samtidigt ropa i kör ”Kolla” - ”Kolla där” och alla pekade åt alla håll … något så vackert tror jag aldrig att jag sett tidigare! Vi stannande efter nån timmes åktur och käkade lunch på en kvarterskrog. Nyfångad fisk stod på menyn såklart! Underbart gott, sedan gick färden vidare genom höga berg med snö längst upp och gröna dalar, allt till ett silverblått hav och klarblå himmel … jag var tvungen att nypa mig i armen – var detta sant? var det en saga alltihop?

Äntligen var Janne och jag på resan ihop! Vi var fullständigt betagna i Nordnorges skönhet och nästa stopp var vid en strand där det låg ett gäng med renar. Alla tog massor av foton och kamerateamet var alldeles till sig av allt det vackra.

När vi kom fram till målet, Hamn i Senja, var det som att se ett vykort. När man trodde att man sett allt vackert så var det ändå lite vackrare! Vi fick en lägenhet som låg allra längst ut på bryggan. De hade bäddat jättefint i sovrummet med rosenblad i form av hjärtan utlagda, det var verkligen romantiskt. Champagnen stod på kylning och vi skålade för en trivsam tillvaro. Vi var fullständigt överens om att detta var den bästa resan vi kunde få.

Dessa dagar i Norge är ett av mina finaste minnen i mitt liv. Atmosfären var fantastisk, alla människor vi lärde känna, kamerateamet som vi kom nära, alla utflykter vi fick göra, otroligt god mat. Naturen måste upplevas! Flera kvällar när vi fick ensamtid gick vi iväg själva. En av kvällarna bestämde vi att gå upp på en mindre topp som låg nära hotellet. Det visade sig vara brantare än vi trodde men tävlingsinriktade som vi är båda två kom vi upp till slut. Väl där insåg vi att vi kommit rakt in i ett fiskmås- och gråtrutnäste. Vi blev attackerade gång på gång. Som närmast dök de rakt ner på oss och touchade Jannes keps. En annan kväll badade vi badtunna i form av en båt. En kväll gick vi till en grotta. En av dagarna gjorde vi båtutflykt på de s.k. ribbåtarna, det var jättehäftigt. Skärgården i Tromsö är enorm och storslagen. Vi fick klä på oss varma overaller som gjorde att vi kunde njuta utan att frysa. En dag skulle vi vandra och gick högt upp till en sötvattenssjö, som låg mellan bergstopparna, där vi fiskade, Läs: Janne fiskade och jag försökte men det gick inte så bra, vi gjorde upp eld och grillade korv istället. Näst sista dagen fick vi åka i en lyxyacht på valsafari. Yachten körde långt ut men det gick hög sjö utanför skärgården så någon val blev det inte i sikte.

På tal om val. Jag började fundera på om valet Janne gjort var rätt, självklart tyckte jag det, jag hade ju blivit förälskad, men vad kände Janne – egentligen?

Hjärtklappning!

Sista dagen på gården och dags för utröstning, en ska åka hem. Jag har sovit väldigt dåligt hela natten, vridit och vänt mig tusen gånger innan jag till slut på morgontimmarna lyckades få någon timmes sömn. När jag vaknade kände jag mig helt urlakad, ingen bra början. Vi dukade upp till frukost ute, det hade redan hunnit bli varmt. Stämningen var spänd och Janne frågade hur det kändes. ”Sista måltiden” sa Anette, och det tycker jag var ett roligt svar... vi kände båda allvar samtidigt som vi redan hade lyckönskat varandra. Varken jag eller Anette visste hur Janne skulle göra. Han var, om möjligt, ännu mer pokerface än tidigare.

När frukosten var avdukad fick vi lite egen tid, Janne försvann iväg med kamerateamet. Vi visste inte när Linda skulle komma, bara ATT hon skulle komma ... jag gick iväg för mig själv, jag var så nervös att jag kunde inte sitta still. Jag gick till badplatsen och satt på bryggan och filosoferade, jag gjorde armhävningar, jag joggade en runda. När jag var fysiskt trött gick jag och duschade och bytte kläder. Anette hade försvunnit iväg men jag visste inte vart. Det kom en tjej från kamerateamet och hämtade mig. Vi skulle åka iväg, sa hon. Jag fattade ingenting, jag frågade men fick inga svar. Hon pratade väder, typ.

Det drog upp mörka molm på himlen...är det ett omen tänkte jag och modet sjönk i takt med att åskan började skava i kanterna. Jag blev bara mer och mer nervös ju längre vi satt i bilen, när vi äntligen var på väg tillbaka mot gården var jag illamående av nervositet, jag visste ju ingenting. När jag mötte kamerateamet sa de åt mig att gå grusvägen fram. Jag började gå och kände att knäna skakade... jag var rädd att ramla. Jag såg att Janne satt vid sjökanten på en upp-och-ner-vänd båt. När jag fick se honom höll hjärtat på att stanna. Jag minns inte ens att jag gick fram till honom men på något sätt satt jag i alla fall jämte honom. Han började prata... ”Som du vet ska det bara bli en kvar... som du vet kan jag bara välja en...” han återupprepade detta om och om igen ... Jag satt redan i bilen på väg hem, i min tanke. Då sa han ”så jag undrar om du vill vara kvar här?” ...DÅ stannande hjärtat. Vad. sa. han. Hela min kropp försattes i chock, jag minns inte vad jag svarade. Men jag blev väldigt, väldigt glad. Innerligt glad. Jag ville bara krama honom och det gjorde jag också. Han sa att jag skakade som en liten hund! Japp, det gjorde jag också...likt en whippet där musklerna darrar helt okontrollerat försökte jag tänka klart, men det var lika dimmigt som slaget vid Lützen.

Linda kom fram och gratulerade och berättade att vi skulle få resa iväg. Jag blev nyfiken på resmålet och hon sa att det var inte så långt därifrån. Svenska fjällen tänkte jag då, men hon fortsatte och berättade att vi skulle få åka till Nordnorge och Tromsö. Det hade jag hört skulle vara exotiskt vackert med höga berg och djupa dalar, något som verkligen stämde överens med denna dagens känslostormar... och nu skulle vi få åka iväg och bara få vara själva, vilken härlig känsla!

Toppen på toppen!

Jag vaknade denna morgon till att solen strålande in genom fönstret och kittlade mig i näsan, jag hade glömt att dra ner rullgardinen kvällen innan. Sickan har börjat vänja sig att det ”finns damer i huset” som Janne uttrycker det. Dörren stod lite på glänt och Sickan slank in och tittade på mig. Hans pigga ögon sa ”dags att stiga upp nu va?”. Det tog dock inte många sekunder förrän han hade hoppat upp och gosat in sig under täcket. Så var det med den karaktären! Jag steg försiktigt upp och lät Sickan ligga kvar. Jag gick ut i köket och gjorde te. I dag skulle både Anette och jag få gå på ensamdejter med Janne.

Det var en fin dag och solen sken från klarblå himmel, det verkade ju lovande. Varken jag eller Anette visste vad Janne hade för planer. Lite senare på förmiddagen fick vi veta att jag skulle följa med på en picknick med Janne, vi skulle få lunch med oss. Eftersom det var varmt ute tog jag på mig shorts och linne.

Målet för picknicken var toppen på Klacken! Dit hade jag ju redan gått ett par gånger men det är så oändligt vackert däruppe att jag absolut inte kan få nog. Jag älskar alla naturupplevelser i allmänhet men kom att bli fullständigt knockad av naturens skönhet i trakten kring Järvsö.

Väl uppe på Klackens berghäll satte vi oss och mumsade på lunchen och skålade … i cider och vatten … men oavsett vad det var för dricka så var det trevligt och mysigt. Janne la armen om mig flera gånger och vi pratade avslappnat och skrattade mycket. Det blev även några pussar. När jag vid något tillfälle sa jag att det var gott (jag menade att pussen var god) så sa Janne ” än är det inte slut, det kanske är början på något nytt”. Av stundens ingivelse svarade jag: ”Det tummar vi på” … Janne sträckte fram tummen utan tvekan och sedan tror jag inte någon av oss tänkte mer på det. Det var mest en kul grej, jag menade inget särskilt och det tror jag inte att Janne gjorde heller. Jag har ett motto jag brukar leva efter: ”Lev i nuet och känn att du är nöjd just där du är” och ungefär så kände jag i denna stund.

När vi kom tillbaka till gården gick jag och la mig för att vila lite. Anette höll på att göra sig fin. Hon är duktig på att sminka sig och hade en fin klänning. Jag förstod att de senare skulle ge sig iväg på middag. När jag blivit själv lagade jag kycklinggryta med ris, thaiinspirerat med grön curry och lime. Efter att jag ätit tog jag en promenad med Sickan. Tiden gick oändligt långsamt. Jag tränade lite. Jag duschade och kollade sen var det var på tv. Jag funderade på hur Janne och Anette hade det.

Jag kunde inte sova, zappade mellan kanalerna på tv, kunde inte koncentrera mig. Jag tittade på klockan, minuterna sniglade sig fram. Vid midnatt hörde jag hur det skramlade i hallen. När de kom in i vardagsrummet så var de väldigt fnittriga, säkert hade de fått dricka något annat än cider … de berättade att de ätit middag i ett vackert lusthus, att det både regnat och varit soligt samtidigt. Jag har ganska torr humor ibland och fällde kommentaren ”det var ju lustigt” … Janne frågar efter en stund hur vi känner det inför morgondagens val. Anette svarar ”nervöst”, jag svarar ”jobbigt”. Det jag inte visste då var hur rätt jag skulle få …

Tre ska bli två

Luften surrade eller var det i mitt huvud ... nerverna dallrade, spänningen var påtaglig … vi var fyra stycken som gick omkring och försökte undvika att prata om det alla tänkte på. I dag skulle en av oss tjejer åka hem. Janne var om möjligt ännu mera pokerface än tidigare. Han höll sig för sig själv och sa nästan ingenting, jag försökte tolka hans spända käkar men det var helt omöjligt. Efter frukosten fick vi lite egen tid och jag tog kameran och gick på en liten fotosession. Vattenfallet, hjortarna, badplatsen – alla blev de föremål för min lins.

Så är stunden inne som alla väntat på men inte velat inse ska komma. Vi tjejer går upp till sommarstugan för att vänta in Linda. Hon ska först prata enskilt med Janne. Vi är väldigt nervösa, jag biter på naglarna, Josse röker … vi säger ingenting, tankarna far omkring, vi är nog lite vilse i spenaten allihop.

Så får vi tecken att gå ner mot sjön och sätta oss på en filt. Janne och Linda kommer. Lite kallprat och sedan frågar Janne om Anette vill vara kvar. Hon svarar såklart ja, därefter uppstår en stunds väntan … när han sedan frågar om jag vill vara kvar blir jag först ledsen för Josefinas skull men trots det infinner sig en lättnad inombords.

När Janne vinkat av Josse får vi veta att vi ska åka iväg. Jag tycker det känns skönt att få lämna gården för en stund, denna dagen har varit så känsloladdad att det behövs lite andrum någon annanstans.

Senare på kvällen blir vi skjutsade i bil ner till Ljusnan, vi ska få åka flotte. Att få guppa iväg ut på denna vackra älv tog först andan ur mig … fantastiskt vackert! I picknickkorgen finns vitt vin och räkor, ost och baguetter. Otroligt gott. Vi skojar och pratar och skålar för denna fina kväll. Det var oerhört befriande att få skratta! Efter att ha åkt ganska långt går vi iland i en kohage – passande! Vi sätter oss alla tre på slänten och beundrar den vackra solnedgången. Janne lägger sina armar om oss och jag känner hans värme. Funderingarna från tidigare under dagen gör sig påminda. Han frågade Anette först, betyder det något? Tankarna snurrar, luften surrar – är det vinet eller känslorna som gör mig svag? Solen sänker sig bakom horisonten och jag undrar stilla vad som ska hända härnäst …