Hjärtklappning!

Sista dagen på gården och dags för utröstning, en ska åka hem. Jag har sovit väldigt dåligt hela natten, vridit och vänt mig tusen gånger innan jag till slut på morgontimmarna lyckades få någon timmes sömn. När jag vaknade kände jag mig helt urlakad, ingen bra början. Vi dukade upp till frukost ute, det hade redan hunnit bli varmt. Stämningen var spänd och Janne frågade hur det kändes. ”Sista måltiden” sa Anette, och det tycker jag var ett roligt svar... vi kände båda allvar samtidigt som vi redan hade lyckönskat varandra. Varken jag eller Anette visste hur Janne skulle göra. Han var, om möjligt, ännu mer pokerface än tidigare.

När frukosten var avdukad fick vi lite egen tid, Janne försvann iväg med kamerateamet. Vi visste inte när Linda skulle komma, bara ATT hon skulle komma ... jag gick iväg för mig själv, jag var så nervös att jag kunde inte sitta still. Jag gick till badplatsen och satt på bryggan och filosoferade, jag gjorde armhävningar, jag joggade en runda. När jag var fysiskt trött gick jag och duschade och bytte kläder. Anette hade försvunnit iväg men jag visste inte vart. Det kom en tjej från kamerateamet och hämtade mig. Vi skulle åka iväg, sa hon. Jag fattade ingenting, jag frågade men fick inga svar. Hon pratade väder, typ.

Det drog upp mörka molm på himlen...är det ett omen tänkte jag och modet sjönk i takt med att åskan började skava i kanterna. Jag blev bara mer och mer nervös ju längre vi satt i bilen, när vi äntligen var på väg tillbaka mot gården var jag illamående av nervositet, jag visste ju ingenting. När jag mötte kamerateamet sa de åt mig att gå grusvägen fram. Jag började gå och kände att knäna skakade... jag var rädd att ramla. Jag såg att Janne satt vid sjökanten på en upp-och-ner-vänd båt. När jag fick se honom höll hjärtat på att stanna. Jag minns inte ens att jag gick fram till honom men på något sätt satt jag i alla fall jämte honom. Han började prata... ”Som du vet ska det bara bli en kvar... som du vet kan jag bara välja en...” han återupprepade detta om och om igen ... Jag satt redan i bilen på väg hem, i min tanke. Då sa han ”så jag undrar om du vill vara kvar här?” ...DÅ stannande hjärtat. Vad. sa. han. Hela min kropp försattes i chock, jag minns inte vad jag svarade. Men jag blev väldigt, väldigt glad. Innerligt glad. Jag ville bara krama honom och det gjorde jag också. Han sa att jag skakade som en liten hund! Japp, det gjorde jag också...likt en whippet där musklerna darrar helt okontrollerat försökte jag tänka klart, men det var lika dimmigt som slaget vid Lützen.

Linda kom fram och gratulerade och berättade att vi skulle få resa iväg. Jag blev nyfiken på resmålet och hon sa att det var inte så långt därifrån. Svenska fjällen tänkte jag då, men hon fortsatte och berättade att vi skulle få åka till Nordnorge och Tromsö. Det hade jag hört skulle vara exotiskt vackert med höga berg och djupa dalar, något som verkligen stämde överens med denna dagens känslostormar... och nu skulle vi få åka iväg och bara få vara själva, vilken härlig känsla!