En dåres försvarstal

Att vara med i en reality-såpa-serie i tv på bästa sändningstid med över 1,5 miljoner tittare i Norden är en upplevelse som går utöver allt man varit med om tidigare. Hela situationen och konceptet för Bonde söker fru går ut på att hitta kärleken. För att skapa spänning byggs det upp förväntningar och förhoppningar och slutligen blir det utröstningar. Förväntningar går i stå, förhoppningar grusas och ”fel” skickas hem. Lika många åskådare – lika många åsikter om rätt eller fel. Har producenten uppnått detta, liksom att något eller några kärlekspar hittar varandra, ja, då är man i hamn. För varje enskild deltagare upplevs det som en konstlad situation att vara övervakad av kameror hela tiden. Det hela är ett socialt spel och en tävling samtidigt … det blir som en bubbla där allt är på allvar och inget är på riktigt på samma gång. Och samtidigt ska man förmodas känna efter och helst bli kär så finns det också en slags överenskommelse om att leverera "bra tv".

Jag älskar spänning, jag gillar utmaningar, jag gillar att göra saker som är ovanliga … när jag befann mig mitt i allt detta fick jag korta flashar som sa mig att allt bara var påhittat. Vid flera tillfällen gick jag i rus och kände mig som vore jag inuti en målning av Salvador Dali.

Men det är svårt att vara objektiv och ha detta perspektiv. Jag “drogs med” och allt fokuserade på kärlek och att vi skulle tycka att Janne var en toppenkille … jag tyckte ju det av mig själv och behövde inte bli överbevisad. Hela upplägget på Sundbyholms Slott var fantastiskt, väl ordnat och oerhört vackra miljöer och proffsiga människor runtomkring. När vi kom till Jannes gård blev jag helt betagen i det vackra landskapet runt Järvsö och Ljusnan. Det pratades kärlek från morgon till kväll, eller möjligen var det inne i mitt huvud det kändes så. Jag blev förälskad i hela situationen, sommaren, gården, Sickan, naturen, hela kamerateamet, allt runtomkring … t o m i Janne. Förstås.

Janne är glad och charmig, han är manlig, har glimten i ögat och är kul, jag älskar hans humor. Vi gillar att dricka öl – direkt ur flaskan, båda två. Är han bonnig? Självklart är han det, men charmigt bonnig. Och för mig kommer han alltid att vara hårdrock. Ju längre tiden går börjar man tänka på hur man passar ihop. Jag kunde ana en viss distans när vi åkte hem från Norge, var det ett sätt att skärma sig från att inte involvera sig för djupt? var det ett sätt att säga att det aldrig varit något?

Själv började jag fundera, är han sorten som jag kan ha ett djupt samtal med, som läser böcker och faktiskt reflekterar över dom. Han är jordnära och jobbar fysiskt med kroppen på ett sätt som jag gillar – men finns det något mer under? Är det ”what you see is what you get”? Sådana reflektioner görs sällan i inledande skede när man endast går på sinnenas reaktioner. Men när förnuftet hunnit ikapp hjärtat kommer oftast tvivlen.

Denna sommar och höst har för mig inneburit en känslomässig berg-och-dalbana – jag har pendlat fram och tillbaka, upp och ner. Det var en kul och annorlunda upplevelse – inget jag vill ha ogjort. Janne är en mycket god vän och en bra människa som jag är glad över att fått lära känna.

Ingenting är någonsin en slump, och jag ser med ny spänning fram emot vad allt detta kan ha inneburit för mening i mitt liv.