Ingen kalvdans på rosor

Slakt betyder avlivning av djur och den beredning som följer direkt efter avlivningen. Om djurets kött ska användas till livsmedel följs slakten av styckning. När man som jag gillar att äta kött är detta något alldeles naturligt. Sedan urminnes tider har dödandet av djur varit människans sätt att få i sig föda. I våra gener är vi rovdjur men vi fungerar även som gräsätare. Att vara köttbonde är ett yrke och en livsstil. Jag beundrar Janne som jobbar med detta, det är både ett skit- och slitgöra.

Tidigt på morgonen skulle slaktbilen komma. Vi gick upp till ladugården och Janne räknade in vilka som skulle få åka. Transporten kom och lämmen fälldes ner. En del tjurar gick ganska villigt upp. Andra var mer tveksamma till att beträda dödens väntsal. Vid något tillfälle när särskilt en ljusgul Charolais i stort sett vägrade att gå in i transporten fick man en föraning om Jannes temperament – blixtrande svordomar och snabba reflexer kom över denne annars tämligen sävliga norrlänning, en annorlunda upptäckt.

När slaktbilen åkt med sin dyrbara last till slakteriet (läs: till de evigt gröna ängarna) var det dags att själv få sig något till livs – jag hade blivit hungrig! Efter frukosten satt Janne på kontoret och fixade med administrationen av tjurarna som åkt.

Sedan frågade Janne mig om jag ville följa med ut i ladugården och jobba. Yes, tänkte jag, äntligen ett riktigt karla-göra. Jag avskyr att sitta still. Att få jobba med kroppen har för mig alltid varit ett nöje, oavsett om det gäller jobb eller träning. Vi började med att mocka och fixa till i spiltorna, därefter hämtade vi spånbalar som jag tömde och räfsade ut. När vi var färdiga föreslog Janne att vi skulle ta en paus innan vi gick tillbaka till huset. Efter en liten promenad ner längs vägen gick vi in i hagen med kalvarna och ner till sjön. Vi satte oss och pratade lite. Om allt och inget. Om livet i största allmänhet och om senaste dagens händelser i synnerhet. Janne la sig ner i gräset och jag gjorde detsamma. Vi höll varandra i handen och det var en mysig känsla.

Senare på dagen var det dags för Josefina att få gå på ensamdejt med Janne. De gjorde fikakorg och gick iväg. Anette och jag stod i köket och lagade mat. Medan maten stod på spisen hittade jag en rolig bok med fräckisar, både Anette och jag skrattade gott.

När Janne och Josefina kom tillbaka var de uppsluppna och glada och det skojades en del om kaffet. Både Josse och Janne gillar starkt kaffe. Anette hade bryggt kaffet till termosen men tydligen inte lyckats särskilt bra med det. Eller var det möjligen perkulatorns fel?! Eller var det möjligen med viss beräkning som det blev av svagare karaktär?! Vi lät det bero och förstod att de hade haft det mycket, mycket trevligt ändå.

Jag började fundera … vad kände Janne egentligen? hur skulle det här sluta? Jag hade fått en liten, liten fjäril som flög omkring därinne i magen, en av många kluvna känslor. Dagen efter skulle det vara utröstning … vem av oss skulle få åka hem?

Det börjar hetta till!

Bättre vara ute på hal is och ha det glatt än gå i lera och sörja … på Kilafors rockfestival var det lerigt men knappast något att sörja över!

Vi ska få gå på rockfestival! YES! Jag har givetvis mitt nitbälte på mig och mina coolaste jeans och ett svart linne. Josefina har make-up-talanger (eftersom hon även säljer sådana produkter) och jag frågar om hon vill sminka mig inför kvällen. Det vill hon och jag blir jättenöjd med resultatet. Vi åker iväg men när vi kört några mil inser vi att vi glömt biljetterna … någon snäll människa från kamerateamet kör tillbaka och hämtar dem … vi står kvar på macken i Vallsta och väntar. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Det var sjukt kul och roligt och avslappnande att få lyssna till riktigt bra musik på HÖG volym ihop med likasinnande – jag älskar rockfestivaler, musik ska upplevas live! Ända sen mina gymnasieår på 80-talet och jag var med då Rockparty startade har jag varit en trogen festivalbesökare av både Hultsfred, Roskilde, Sweden Rock, Emmaboda m fl.

Vi fick gå in backstage och kom lagom när H.E.A.T började sitt uppträde. Jag tror att Janne gillade det lika mycket som jag. Det blev en ganska fysisk kväll, han kramade oss alla tre och höll armen om mig vid flera tillfällen. Vi drack god öl och JackDaniels på burk. Kilafors var första gången för mig men en angenäm upplevelse … i flera bemärkelser … denna natten kom jag till flera insikter.

Fyra ska bli tre …

Det är lördag, solen strålar från en klarblå himmel och det är en varm bris – vi dukar en fin frukost ute med blått tema. Vi visste inte vad denna dag heller skulle bjuda på men när vi plockat undan från frukosten så ska vi samlas vid garaget i oömma kläder.

Janne hade förberett att vi ska måla om garaget. Både Anette och jag har tagit jobbarkläder på oss, Josefina är den enda av oss som är mera tjusigt klädd, hon har en vit bomullsklänning! Vi skulle måla med rödfärg förstås och jag tar på mig den grannlaga uppgiften att röra. Först fick vi plocka undan lite bråte och sedan kom Janne med mera färg och nya penslar. Anette börjar med att skrapa och sopa ytterväggarna. Jag har inga bekymmer med höjdskräck så jag tar stegen och målar det som är högst upp. Josefina och Inger ger sig i kast med att måla gaveln. Anette hann aldrig börja måla för Janne kom och ville ha med henne på ensamdejt – de ska åka till hjortarna. Jag tycker inte det känns så kul just då – jag ville också hälsa på hjortarna. Men, men, nu är det som det är och det är bara att gilla läget. Jag målar och målar och målar och målar och tränar lite armhävning som avkoppling. När Josefina och Inger målat klart gaveln så gör Josse något roligt, hon skriver ”Josse -09” och ritar ett hjärta med målarpenseln inne i garaget. Jag känner på mig att Janne inte skulle gilla det men hör att han säger nåt klämkäckt om ”bomärke”.

När vi är färdiga med målningen och Anette och Janne äntligen kommer tillbaka får vi lite tid att duscha och byta om. Snart ska det bli ”utröstning” och vi får veta att Linda är på väg. I en intervju säger jag att jag tror det blir Josse som får åka hem, varför jag tror det beror på att hon reagerade så starkt när Janne pratade om slakten. Sedan har hon en liten fobi, hon är väldigt rädd för spindlar. Personligen kan jag tycka det borde vara jättesvårt att tänka sig ett liv på landet ihop med en köttbonde i en miljö som kryllar av spindlar.

Men det är Janne som väljer, och när Linda dyker upp sitter vi på filten uppe på ängen. Solen strålar och vädret är underbart. Först blir det lite kallprat och sedan väljer Janne att fråga Anette först, om hon vill vara kvar på gården. Hon svarar ja och ser glad ut! Därefter frågar han mig och jag blir såklart jätteglad, tror jag har svårt att dölja min glädje som riktigt bubblar inombords! Efter en stunds tystnad ska han så välja mellan Josse och Inger. I denna sekund tror jag faktiskt ingen vet, mer än Janne … när han så frågar Josefina om hon vill stanna kvar på gården ser hon faktiskt lite chockad ut.

Det blir alltså Inger som får åka hem … jag är kluven inför det, samtidigt som jag lärt känna Josefina och gillar hennes personlighet så gillar jag Ingers värme. Och eftersom hon och jag bott och sovit i samma rum har vi kommit ganska nära varandra. Det är med vemodig känsla jag säger ”Hejdå” till Inger.

Eftermiddagen övergår till kväll och snart visar det sig att vi får världens överraskning!

Mer kärlek åt folket!

Ärligt... när världen ser ut som den gör, varför bry sig om ovidkommande saker? Eller är det just därför? För att det stora – det som vi inte kan ta på, är för stort – världskrigen bekommer inte oss. En notis i tidningen. 14 döda i Afghanistan, självmordsbombare i Bagdad dödade 3 och 21 allvarligt skadade, bilbomb dödade 9 människor i Pakistan, däribland två barn, femtonårig våldtäktsman, bränder i skolor, allt fler svälter i världen, naturkatastroferna avlöser varandra, tusentals männniskor blir hemlösa, barnpornografi, NasDaq-börsen svagt nedåt... att lyssna på nyheter är oftast deprimerande... Första huvudnyhet är oftast av hemsk karaktär, som avlöses av någon vd som fått kicken med gigantisk fallskärm... för att inte deppa ner sig totalt avslutas varje nyhetsprogram med ett lite gladare inslag om djur eller natur för att förlösas med vädret, som alla (svenskar) egentligen sitter och väntar på, nyhetsprogrammets höjdpunkt...oftast blir man dock deppig även av detta. Bättre då att bry sig om att läsa bloggar, läsa om och titta på klipp på nätet, senaste smaskiga nöjesskvallret, kolla in sin egen status på Ansiktsboken, uppdatera med fyndiga kommentarer, kanske kritisera någons inlägg i ett diskussionsforum, längta tills Robinson börjar. Jag funderar på om vi har för lite viktigt att bry oss om? Eller är vi bara alla enkla simpla varelser som drivs av att få veta vad andra gör? Och samtidigt få läsa våra egna rader? Tillfredsställelsens sötma när ens text läggs ut för allas ögon. Själv fick jag ett brev från Frälsningsarmén igår. Skänk en slant till den som har det svårt, står det. Kanske inte alla bryr sig om nöjesspalten, senaste bloggen med hippstämpel eller senaste avsnittet av Bonde söker fru, tänker jag och överför en medelstor summa till ett kontrollerat 90-konto. Att stilla sitt samvete är en god gärning – särskilt om den kan göra nytta för någon annan.

Lysande Sickan!

Jag tittade mot Ingers säng men kunde inte se något först. Rätt som det var stack Sickans nos ut ur täcket – han snarkade! Lättad somnade jag om.

På morgonen vaknade jag väldigt tidigt och insåg att det var nog bara jag som var så morgonpigg. Jag var nyfiken på hur det såg ut i omgivningarna så jag tog på mig mina träningskläder och gav mig iväg på en joggingtur. Jag tog höger från gården sett och sprang cirka 500 meter till jag kom till en skylt där det stod ”Klacken - norr” … min nyfikenhet väcktes och jag förstod att det var en väg upp mot toppen av berget som man kunde se från Jannes gård. Jag ömsom gick och sprang och det var en skön urladdning – väl uppe på toppen fick jag min belöning – vilken utsikt! Jag andades in den klara luften och insåg att här var inte svårt att trivas. På vägen ner kändes allt ännu lättare och när jag kom tillbaka till huset gick jag direkt och duschade. Ingen hade ännu stigit upp så jag gick och hämtade morgontidningen och gjorde mig en kopp te.

Inger var den som vaknade därefter och sedan Josefina. Anette och Janne verkade vara av den mer morgontrötta typen. Vi gjorde frukost i köket. Allt filmades och det var lite svårt att prata naturligt. Vad skulle hända i dag undrade vi? Efter att det varit uppsprickande på himlen på morgonen började det åter regna.

Vi skulle gå på filmad rundtur på gården och vi tog på oss våra nya fina gummistövlar som vi fått från Viking. Janne visade och berättade om det mesta, allt från den gamla traktorn (som alla, även jag, trodde var en Grålle) till tjurarna och slakten. Josefina blev känslosam när vi var hos tjurarna, hon började gråta och tyckte det var hemskt att de bara föds och göds för att sedan slaktas när de har ålder och vikt inne...

Lite senare fick Inger den första ensamdejten på gården med Janne. De gick iväg och skulle fixa med foder till tjurarna. Det tog ganska lång tid innan de äntligen var klara och kom tillbaka. Jag gick mest omkring inomhus och fixade, diskade – plockade undan, låg och läste. Josefina löste mycket korsord och drack kaffe, Anette pluggade på sitt buskis-manus. Det fortsatte regna hela dagen.

När eftermiddagen övergick till kväll fick vi reda på att vi skulle åka iväg allihop. Vi skulle packa badkläder, trots att det fortfarande regnade, och ta med både handdukar och filtar och lite varmare kläder. När vi kom fram visade det sig att vi skulle få bada bastu! Det var världens sötaste lilla bastu som var byggd som en liggande tunna, rund form alltså – jättehäftig! Belägen vid en fantastiskt vacker liten insjö med bryggor och en liten strand och ett vindskydd. I vindskyddet kunde man sitta och även fixa med eld och grilla över öppen eld. När vi skulle gå in i bastun första gången och bli filmade ville Sickan följa med in, eftersom bastun var kall först. Han sprang ut och in ett par gånger tills han insåg att det var nog inget för honom allteftersom temperaturen höjdes. Vi brassade på och snart satt alla och njöt och svettades. Jag älskar att basta så jag var väldigt nöjd. Det fanns en fiffig uppfinning med en lucka som man kom åt från insidan men själva innehållet i luckan befann sig i en låda på utsidan. I denna låda stod iskalla öl!!! gissa hur gott det var att sticka ner handen i luckan och fiska upp en iskall öl utan att behöva gå ut från bastun... Jag konstaterade att jag var brunast, Janne var ganska blek, särskilt om benen och med kritvita fötter, kanske typiskt för en bonde?! Han skojade och sa att han inte badat på fyra år så vi tyckte väl att det var på tiden nu då! När vi satt i bastun ville Josefina att vi skulle ha hand-spa för hon hade med sig krämer för händerna, typ peeling och olika lotioner. Efter att vi svettats en massa var det dags att bada. Vi gick i en viss ordning och jag valde att gå ner för stegen från bryggan. Vattnet var isande kallt men ganska svalkande ändå. Vi gick tillbaka och bastade lite till.

När vi kände oss nöjda var det dags att sätta igång den riktiga elden utanför så vi kunde grilla korv. Det var gudomligt gott med nygrillad korv och mera öl. Jag blev lite lurig och drog till och med en ganska rå fräckis... Efter att vi ätit så ville Janne gå på ensamdejt med mig! Wow, äntligen liksom... vi gick iväg upp längs grusvägen och Sickan hängde med och började jaga får som gick i en hage. När vi gått en bit föreslog Janne att vi skulle sätta oss. Vi såg en sten men det var lite kallt o fuktigt men vi tog min skinnjacka som sittunderlag. Jag frös lite men Janne höll om mig och det kändes mysigt … vi pratade om hur det var och vad som hänt på Sundbyholm. Efter ett tag kände vi oss tvungna att gå tillbaka. De andra verkade tycka vi varit borta länge?! Men jag som tyckte det tagit slut alldeles för fort! När vi långt senare packade ihop och åkte tillbaka till gården var alla trötta och jag gick nog och la mig först av alla, mycket nöjd med dagen.

Nytt utseende ...

Ett skal är bara yta...likt en banan kan man vara gul och hal... likt insidan kan man vara fadd och mosig... likt ett äpple kan skalet glänsa och insidan paradoxalt nog vara sur och stenhård... Yta är ett utseende. Insidan räknas... vad som döljer ett vackert – eller fult – skal kan man vid första anblicken inte veta. En blick säger mer än tusen ord ... ett ansiktsuttryck likaså... det kräver dock sin kunskap att skilja på mikrorörelser hos ett kanske okänt ansikte. Likt en fullfjädrad pokerspelare kan man tro sig dölja en tanke eller sinnesstämning. Själen lever sitt eget liv ... innanför ramarna händer mer än vad kroppsspråket någonsin kan avslöja. Ett nytt utseende signalerar nya intryck som ger uttryck för nya tider. Från sommartid till vintertid. Från sommarskrud till vinterbonad. Lockarna i nacken måste bort, sax eller klippmaskin? Hästarna har satt vinterpäls, oljan ska droppas försiktigt i skäret... Det får bli tjockare mössa, tjockare täcke... Likt en brunbjörn slumrar jag till under vardagsfiltens grå massa och önskar att idet vore greppbart, att försvinna ett litet tag. Utsidan är nollställd och håller samma temperatur som kvicksilvret visar... inuti en sprudlande timotejtjej på sommarens klöveräng...

Äntligen framme!

Regnet fortsatte, det var ett ihärdigt regn och de norrländska myggorna gjorde entré på mig – det var en bekantskap jag gärna kunde varit utan!

Men så ÄNTLIGEN skulle jag få köra till Jannes gård Vålsjö, strax utanför Järvsö. Jag körde förbi flera gårdar och intuitivt kände jag efter om det kunde vara Jannes gård som jag närmade mig. Vägen gick genom ett böljande vackert och grönskade landskap med kullar och berg. Det kändes som man körde i en dalgång på väg mot Vålsjö. Efter flera kilometer såg jag hjorthägnet på vänster sida och förstod att jag började närma mig. Ett vattenfall drog min blick till sig på höger sida och sen såg jag att jag kände igen mig. Här var det! Jag tog höger och filmteamet var på plats för att filma min ankomst. Så fort jag vred av motorn blev jag nervös. Tänk om det skulle kännas konstigt att se honom igen? Tänk om han var annorlunda hemma? Jag hann inte fundera mer utan gick ut och tog min packning och gick mot dörren, jag förstod att huset rakt fram var hans permanentboende. Innan jag hunnit ända fram öppnades dörren och Sickan kom utrusandes. Just då tittade solen fram. Janne hälsade välkommen och jag fick en kram. Han frågade om resan gått bra och vi gick in. Han visade var jag skulle bo. Därefter gick vi till köket där Josefina och Inger redan satt. Det första som slog mig var att det var ett hemtrevligt hem men ganska olikt min stil. Detta såg mer ut som ett barndomshem från 70-talet där det mesta fått stå orört. Gemytligt och familjärt. Det andra som slog mig var att Josefina hade en exakt likadan klänning på sig som jag hade haft på Sundbyholm den dagen när vi fått våra blombuketter.

Janne bjöd på fika och god hemlagad kaka (av mamma?). Därefter var det dags för honom att åka och hämta Anette på stationen. Jag, Josse och Inger blev lämnade kvar och passade på att gå husesyn. Ett ganska stort och rymligt hus med potential. Det började klia i min inredningsådra direkt …

Det tog lång tid innan Janne och Anette var tillbaka så vi började nästan att bli oroliga. När de äntligen kom och alla var installerade i huset och det var bestämt var vi skulle sova så fick vi en rundvandring på gården. Tjurarna var väldigt söta, både de unga och de äldre. När kvällen kom hade Janne förberett för grillning. Köttet var marinerat och luktade himmelskt. Vädret fortsatte att vara av växlande natur så ute kunde vi tyvärr inte sitta men väl på logen. Janne städade undan och jag och Anette stod i köket. Det dukades upp och det blev väldigt lyckat med många tända ljus som vi till slut hittat, Josse letade som tokig efter värmeljus i hela huset! Till köttet blev det klyftpotatis och sås. Såsen är en historia i sig, men det vi en annan gång! Köttet var fullkomligt ljuvligt – hjortfilén var så otroligt god att det är svårt att finna sig i att äta något annat efter det. Janne bjöd på snaps och öl och vin och whisky till maten. När vi till slut gick och la oss denna första kväll på gården kände jag mig nöjd, inspirerad och mycket mätt. Inger och jag sov i samma rum och hon fick Sickan som sällskap i sin säng. Vid ett tillfälle på natten vaknade jag av att det lät från Ingers säng ...

Hej då Sundbyholm!

Ny morgon och dags att lämna vackra Sundbyholm. Jag steg upp tidigt och hoppade över frukosten på slottet, jag ville bara komma iväg. Väl hemma igen och några dagars välbehövlig vila. Snart var det dags för gården, det vill säga att få flytta in på Jannes gård i Järvsö ihop med de tre andra tjejerna; Josse, Inger och Anette. Det kändes spännande … mest för att få se hur det ser ut i verkligheten, träffa Janne igen, träffa Sickan, få se Janne i sin egen miljö, se tjurarna och förhoppningsvis även hjortarna. Tiden gick oändligt långsamt, jag var dagvill och hade kommit in i en märklig semesterlunk med nervösa förtecken - jag var förbluffande trött, fumlig och glömsk dessa dagar, det var som om jag gick och samlade energi ...

Så var det äntligen dags att styra kosan norrut! Jag bestämde mig även denna gång för att köra själv. Jag packade bilen full med alla möjliga kläder. Och självklart mina stallskor med stålhätta, jag antog att vi skulle få vara i ladugården. Jag hoppades att även hästen skulle vara kvar så man kanske skulle kunna få sig en ridtur. Eftersom jag hade dryga 70 mil att köra så övernattade jag hos goda vänner på Lidingö. Kvällen avnjöts i gott sällskap med grillat och vin.

Nästa dag ringde klockan tidigt och nu var det dags för avfärd mot Jannes gård. Klockan 12 skulle jag vara på centralstationen i Järvsö. När jag lämnade Stockholm bakom mig började det att regna. Regnet övergick i skyfall och under flera timmar var himlen som öppen. På radion gick de ut med klass-1 varning, det blåste kraftigt i Gävleborgs län och norrut, det kunde falla träd över vägarna och alla uppmanades att ta det väldigt försiktigt i trafiken. Eftersom jag kör fyrhjulsdrivet känner jag mig ibland överdrivet säker och E4:an passerades norrut i normal takt. Jag har besökt både Järvsö och Vallsta tidigare så vägarna var inte helt obekanta, jag kom fram till centralstationen i tid. Det regnade fortfarande men jag tog min tillflykt till ett café och passade på att få i mig en god hemlagad paj. När nu hjulen stannat började tankarna istället snurra ... vad skulle hända? Vad skulle vi göra? Snart skulle jag få veta ...