Ingen kalvdans på rosor

Slakt betyder avlivning av djur och den beredning som följer direkt efter avlivningen. Om djurets kött ska användas till livsmedel följs slakten av styckning. När man som jag gillar att äta kött är detta något alldeles naturligt. Sedan urminnes tider har dödandet av djur varit människans sätt att få i sig föda. I våra gener är vi rovdjur men vi fungerar även som gräsätare. Att vara köttbonde är ett yrke och en livsstil. Jag beundrar Janne som jobbar med detta, det är både ett skit- och slitgöra.

Tidigt på morgonen skulle slaktbilen komma. Vi gick upp till ladugården och Janne räknade in vilka som skulle få åka. Transporten kom och lämmen fälldes ner. En del tjurar gick ganska villigt upp. Andra var mer tveksamma till att beträda dödens väntsal. Vid något tillfälle när särskilt en ljusgul Charolais i stort sett vägrade att gå in i transporten fick man en föraning om Jannes temperament – blixtrande svordomar och snabba reflexer kom över denne annars tämligen sävliga norrlänning, en annorlunda upptäckt.

När slaktbilen åkt med sin dyrbara last till slakteriet (läs: till de evigt gröna ängarna) var det dags att själv få sig något till livs – jag hade blivit hungrig! Efter frukosten satt Janne på kontoret och fixade med administrationen av tjurarna som åkt.

Sedan frågade Janne mig om jag ville följa med ut i ladugården och jobba. Yes, tänkte jag, äntligen ett riktigt karla-göra. Jag avskyr att sitta still. Att få jobba med kroppen har för mig alltid varit ett nöje, oavsett om det gäller jobb eller träning. Vi började med att mocka och fixa till i spiltorna, därefter hämtade vi spånbalar som jag tömde och räfsade ut. När vi var färdiga föreslog Janne att vi skulle ta en paus innan vi gick tillbaka till huset. Efter en liten promenad ner längs vägen gick vi in i hagen med kalvarna och ner till sjön. Vi satte oss och pratade lite. Om allt och inget. Om livet i största allmänhet och om senaste dagens händelser i synnerhet. Janne la sig ner i gräset och jag gjorde detsamma. Vi höll varandra i handen och det var en mysig känsla.

Senare på dagen var det dags för Josefina att få gå på ensamdejt med Janne. De gjorde fikakorg och gick iväg. Anette och jag stod i köket och lagade mat. Medan maten stod på spisen hittade jag en rolig bok med fräckisar, både Anette och jag skrattade gott.

När Janne och Josefina kom tillbaka var de uppsluppna och glada och det skojades en del om kaffet. Både Josse och Janne gillar starkt kaffe. Anette hade bryggt kaffet till termosen men tydligen inte lyckats särskilt bra med det. Eller var det möjligen perkulatorns fel?! Eller var det möjligen med viss beräkning som det blev av svagare karaktär?! Vi lät det bero och förstod att de hade haft det mycket, mycket trevligt ändå.

Jag började fundera … vad kände Janne egentligen? hur skulle det här sluta? Jag hade fått en liten, liten fjäril som flög omkring därinne i magen, en av många kluvna känslor. Dagen efter skulle det vara utröstning … vem av oss skulle få åka hem?