Mer kärlek åt folket!

Ärligt... när världen ser ut som den gör, varför bry sig om ovidkommande saker? Eller är det just därför? För att det stora – det som vi inte kan ta på, är för stort – världskrigen bekommer inte oss. En notis i tidningen. 14 döda i Afghanistan, självmordsbombare i Bagdad dödade 3 och 21 allvarligt skadade, bilbomb dödade 9 människor i Pakistan, däribland två barn, femtonårig våldtäktsman, bränder i skolor, allt fler svälter i världen, naturkatastroferna avlöser varandra, tusentals männniskor blir hemlösa, barnpornografi, NasDaq-börsen svagt nedåt... att lyssna på nyheter är oftast deprimerande... Första huvudnyhet är oftast av hemsk karaktär, som avlöses av någon vd som fått kicken med gigantisk fallskärm... för att inte deppa ner sig totalt avslutas varje nyhetsprogram med ett lite gladare inslag om djur eller natur för att förlösas med vädret, som alla (svenskar) egentligen sitter och väntar på, nyhetsprogrammets höjdpunkt...oftast blir man dock deppig även av detta. Bättre då att bry sig om att läsa bloggar, läsa om och titta på klipp på nätet, senaste smaskiga nöjesskvallret, kolla in sin egen status på Ansiktsboken, uppdatera med fyndiga kommentarer, kanske kritisera någons inlägg i ett diskussionsforum, längta tills Robinson börjar. Jag funderar på om vi har för lite viktigt att bry oss om? Eller är vi bara alla enkla simpla varelser som drivs av att få veta vad andra gör? Och samtidigt få läsa våra egna rader? Tillfredsställelsens sötma när ens text läggs ut för allas ögon. Själv fick jag ett brev från Frälsningsarmén igår. Skänk en slant till den som har det svårt, står det. Kanske inte alla bryr sig om nöjesspalten, senaste bloggen med hippstämpel eller senaste avsnittet av Bonde söker fru, tänker jag och överför en medelstor summa till ett kontrollerat 90-konto. Att stilla sitt samvete är en god gärning – särskilt om den kan göra nytta för någon annan.