Strålande höst

Alla Helgons Dag är en samlingsdag för mindre betydande helgon som inte fått en egen plats i den kristna kalendern. Det är även en koppling till mer allmän minnesdag över de döda. Detta har rötter i förkristna keltiska traditioner och övertogs sedan av de kristnade germanerna. Man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar, vilket lever kvar i den moderna seden att tända ljus, smycka och vaka över anhörigas gravar. ”Alla helgons dag” har även namnet ”Alla själars dag”. I dag tänker jag tända flera ljus.

Vidare!

Gruppdejten bjöd på öppet landskap med vackra böljande rapsfält. Vi skulle ha picknick i det gröna – härligt! Väl framme visade det sig vara uppdukat med vackra filtar och mjuka kuddar i en fantastisk glänta mellan rapsfälten. Lyktor i olika färger hängde i träden och allt kändes genomtänkt och romantiskt. När vi slagit oss ner bjöd Janne med en skål saké och det dukades upp till sushi – alltigenom i japansk anda. Nu tillhör inte sushi mina favoriter men det var gott ändå. Jag hade mycket trevligt och lät mig berusas av både saké, japansk öl och den goda utsikten som gav vissa insikter.

Janne bjöd några av oss på enskilda dejter. Katarina och Veronica fick gå iväg. När det var min tur blev jag glad, jag ville verkligen få ensamtid med Janne. Vi gick iväg på en vacker skogsväg och nu värmde solen skönt igen. Vi pratade om allt möjligt och vid något tillfälle snuddade våra armar – det gick som en elektrisk stöt igenom mig. ”Va? höll jag på att falla för denna karl?” hann jag tänka – sen var förtrollningen bruten av någon i filmteamet som ville ha oss från en annan vinkel. Vi gick fram och tillbaka på både skogsvägen och igenom rapsfälten. Efteråt var det dags för enskilda intervjuer av var och en. Jag var upprymd och fick säga om saker gång på gång tills scriptan Lotta var nöjd.

Sedan var tiden inne som alla var nervösa för. Det var när Janne skulle välja ut vilka fyra han ville ha med sig hem till sin gård. Stämningen stegrades bokstavligen och det drog ut på tiden. När Linda äntligen kom var alla rejält taggade. Janne frågade först Josefina, sedan Anette, sedan Inger ... därefter en stunds paus … Nu var jag riktigt nervös och trodde kanske att jag gjort bort mig någonstans … men så till slut, frågade han ”Åsa, vill du följa med mig hem till gården?” Jag svarade såklart ”Ja, det vill jag gärna”. Det kändes pirrigt och förväntansfullt på samma gång.

Senare samma kväll när jag var på väg upp till hotellrummet råkade jag ut för en av deltagarnas dåliga humör … min inställning till det är att jag tar ingen skit från människor jag inte respekterar.

Full av intryck, insikter och känslor somnade jag fullt påklädd i framstupa sidoläge ... väck inte den björn som sover, for igenom huvudet - men vad menade jag med det egentligen?

Sex på dejt

Nästa dag mötte jag några tjejer utanför hotellentrén, de skulle åka hem. Vi pratade en stund och de lyckönskade mig vidare i jakten på kärleken. I dag skulle vi sex som var kvar få gå på gruppdejt med Janne – spännande! Vad vi skulle göra eller vart vi skulle åka, det visste vi inte och det spekulerades vilt. Efter frukost skulle vi samlas nere vid hamnen.

Denna dag tornade molnen upp sig och det varnades för åska. Väl nere vid hamnen var vi samtliga fyra bönder med sina respektive sex brevskivare. Det började regna och vi tog skydd i ett tillfälligt uppställt partytält. Vi visste fortfarande inte vad som skulle hända. Under en timme vräkte regnet ner och alla stod och tryckte och började klä på sig det extra vi hade med oss, temperaturen sjönk. Efter en stund kom Janne fram till mig och började prata. Vi pratade om väder och vind (passande) och om djur (hans tjurar, Sickan och mina hästar) och om jordbrukspolitik.

När regnet upphört fick vi höra att Pecka och hans tjejer skulle få åka båt. Jag älskar att åka båt så det hade jag också hoppats på. Då fick vi reda på att vår gruppdejt skulle gå i japanskt tema. När vi vinkat av Pecka med hans sex tjejer nere på bryggan fick Roger och hans kvinnor cykla iväg till sin dejt. Thilde och hennes killar skulle till en kryddträdgård där de skulle äta och ha mysigt.

När alla vinkats av fick vi sex som var kvar på bryggan ihop med Janne, vita kläder att ta på oss. Det kom en yoga-instruktör och vi blev guidade i yogans rörelser. Det är en konst att kunna yoga, det handlar om andning och rörelser i harmoni. Jag tyckte det var svårt trots att jag provat tidigare. Men jag gjorde så gott jag kunde och efteråt bjöds på svalkande vatten och frukt. Vi fick en paus med att byta om och sedan gav vi oss iväg till vår gruppdejt med Janne. Det skulle visa sig bli en omtumlande dag ...

Elva blir sex ...

När jag vaknade nästa morgon låg jag och tänkte på hur Janne måste ha känt det under gårdagen. Själv tyckte jag det var nog så jobbigt att hålla reda på allt som hänt och dessutom hålla isär alla olika känslor som bubblade upp. Om jag bara minsta lilla tyckte att speeddejten blev svår att fokusera på – vad kände då inte han? ... och redan i dag var det dags för Jannes första val. Av oss alla skulle det bli sex kvar. Dessa sex skulle få gå på gruppdejt några dagar senare. Men först var det dags för gemensam frukost på slottet ihop med Janne. I dag ville jag vara fin så jag tog min allra mest romantiska sommarklänning, den vita med spets. Håret satte jag upp. Så var det dags för frukosten och det blev det ett par omtagningar när vi skulle gå fram och sätta oss till bords. Det kändes att det skulle bli en lika varm dag i dag och vi satt ute på terassen av Slottets baksida. När vi väl klarat av hälsningen och filmteamen var nöjda så bjöds det på välsmakande frukost och det fanns te med mjölk, mitt livselixir.

Efter frukosten skulle vi, säväl bönder som alla brevskrivare, samlas i slottssalen för genomgång av dagen. Det skulle bli press- och stillbilder samt gruppbilder ihop med respektive bonde. När det var dags för gruppbilden blev jag ställd längst fram i mitten. När Janne kom ställde han sig bredvid mig och jag kände hur han luktade, han luktade mycket gott. Han hade en brun t-shirt på sig med ett typ av Hawaii-tryck och någon text, kommer ej ihåg vad det stod. Men jag tyckte han såg fräsch ut. Efter gruppbilderna togs det sedan stillbilder och närbilder. Vi blev även intervjuade om hur det kändes inför första valet … ”Pirrigt” tror jag att jag svarade. Klockan 14 skulle vi samlas utanför slottet på gräsmattan. Solen stod som högst på himlen och det var om möjligt ännu varmare än dagen innan. Absolut vindstilla och vi ställdes upp enligt regissörens önskan. Efter det som känts som en hel evighet kom så äntligen Linda och Janne ut. Janne hade blommor i handen. Sex stycken bundna buketter innehållande prästkragar, blåklint och strån av gräs och ett sädesslag – lika enkel som vacker! Det var en sådan bukett man ville få!

Ny väntan... och omtagningar ... dessa dagar på Sundbyholm kom att karaktäriseras av de tre V:na – Väntan, Värme, Vatten.

Först lite kallprat mellan Janne och Linda, därefter skulle Janne välja ut oss en efter en, som han ville ha med på sin gruppdejt. Jag var inte lika nervös i dag och jag vet att jag sa i en intervju innan att det kändes rätt lugnt. Varför jag kände mig lugn vet jag inte men värmen taggade helt enkelt ner mina sinnen och jag var ganska avslappnad när han frågade ”Åsa, vill du gå på dejt med mig?” … jag svarade ”Ja, självklart” och kände mig väldigt glad när jag gick fram till honom för att ge honom en kram och ta emot blomsterbuketten. Efteråt fick vi sätta oss i skuggan och så skulle han prata med dem som inte hade blivit valda. Vi sex som var kvar var Anette, Josefina, Inger, snaggade Veronica, Katarina och jag. Det var återigen dags för enskilda intervjuer med numera slitna frågan ”Hur känns det?”

När vi blivit lediga så fick vi fri tid och då passade flera av oss på att bada. Gissa hur skönt det var! Jag simmade länge och långt ut och njöt av att i alla fall få vara kvar ytterligare på vackra Sundbyholm. My slöt upp på stranden och det visade sig att även hon blivit vald till gruppdejten med Pecka – kul! Efter att vi badat gick vi ner till hamnen för att ta oss en öl, det var en av de godaste ölen på länge. Lite senare bestämde Inger och jag oss för att ta en promenad. Vi pratade om dagens upplevelser och vi tyckte ganska lika om det mesta. När jag gick och la mig var klockan sent och jag somnade som en sten.

Underbart är kort ...

Onsdag 1 juli: I dag var äntligen dagen då det skulle börja på riktigt. När vi gjort oss i ordning på morgonen gick vi gemensamt ut till receptionen där jag stämt träff med My. Ytterligare en tjej slöt upp och vi gick för att äta frukost i Sundbyholms slottskällare. Underbart gott nygräddat bröd är ett bestående minne! Klockan 09.30 hade vi fått information att alla sökande skulle träffas utan hotellreceptionen. Detta var den allra första väntan som sedan skulle visa sig bli ett enormt tålamodsprövande i konsten att vänta. Den svenska sommaren visade sig med sitt allra bredaste leende och temperaturen steg, vi letade oss in i skuggan och termometern stod på +26° i skuggan redan på morgonen … när klockan var 11 hade ännu inte alla sökande kommit till Sundbyholm, det var forfrande något tåg som var försenat. Kamerateamen var dock på plats och sköt de första tagningarna med oss. De första scenerna skulle visa vår ankomst.

Klockan 12.30 var det dags för lunch och vi hade alla fått enkäter och blanketter att fylla i och skriva under. Det var avtal med TV4 som noga skulle läsas igenom och eventuellt begrundas. Jag hade inga problem med detta utan ansåg att hade jag nu tagit steget att vara med så skulle jag också fullfölja enligt kraven från produktionen. Efter lunch skulle vi, enligt vårt första schema, få träffa ”vår” bonde Janne kl 13.45. Men detta grusades då vi fick ett nytt schema där den nya hållpunkten var kl 16.00. Med lite mediaträning i bagaget efter lunchen var vi lagom trötta i mössan, värmen gjorde sitt till. Temperaturen låg nu på +32° och det var vindstilla. Klockan 15 skulle vi alla samlas utanför stora spegelsalen på slottet. Där inne skulle det första mötet ske. I rummet stod fyra stycken ståbord med ett fotografi föreställande de fyra utvalda bönderna på varje. Meningen var att sökande till respektive bonde skulle ställa sig vid ”sitt” bord och sedan skulle bönderna komma in i salen och visa sig ”live” för första gången. Det kändes som det gick väldigt lång tid och temperaturen stegrades ytterligare … med långt över 50 personer i samma rum och dessutom med massor av kameralampor på, så stod luften bokstavligen stilla. Alla kände nog samma nervositet som jag … svetten dröp från de flesta. Detta var också det tillfälle där jag för första gången såg vilka som var de övriga sökande till Janne. Innan jag visste hade jag försökt mig på att gissa men insåg att jag faktiskt gissat fel på en hel del tjejer.

Efter diverse instruktioner från Linda och produktionsledningen var det så äntligen dags. Bönderna skulle göra entré! Filmkamerorna rullade och dörren öppnades. Jag var redan knäsvag av nervositet och hettan i rummet. När Janne kom in och jag fick min allra första känsla blev jag glad. Glad över att jag inte haft fel i mitt intryck från tv-presentationen och glad över att han var både söt och manlig i verkligheten. Han var längre än jag trott och hade maskulin utstrålning, vilket jag faller ganska direkt för. Jag kom dessutom på vem jag tyckte han var lik! Våra blickar möttes och det pirrade till direkt. Vilket leende …

Efter att bönderna gått ut från salen någon timme senare skulle vi samtala med varandra om hur det kändes. När filmkamerorna stängts av kunde vi gå ut och svalka oss med vatten i skuggan - temperatuen stod på 32° i skuggan, det var vindstilla. Åter väntan. Kl 16 skulle vår speeddajt med Janne börjat men det sköts fram eftersom det klockslaget redan passerats.

Vi – Jannes brevskrivare – satte oss på ett par parkbänkar för att lära känna varandra litegrann. Medan vi väntade och småpratade där i skuggan fick alla, var och en, prata med en psykolog och det kändes faktiskt seriöst, att veta att det fanns en samtalsterapeut om man skulle behöva. Det blev min tur och jag berättade kortfattat om hur mitt liv såg ut i dag, vad jag jobbade med, vad jag gjorde på fritiden och om min civilstatus. Psykologen frågade om varför jag sökt till Bonde söker Fru och jag berättade om mina tankegångar och mitt syfte, han nickade och såg nöjd ut.

Nu var vi även med om vår första enskilda intervju framför kamera. Det var nervösare än jag trodde. Jag svarade ryckigt och konstigt och tyckte även det var märkligt att man skulle upprepa frågan i sitt svar för att tittarna inte hör någon fråga. Men efter ett tag lärde man sig och då flöt det bättre.

Det serverades en god middag framåt 18.30-tiden och sedan var det bara att återigen vänta. Vänta på att vi skulle få speeddejta med Janne. Den första speeddejten med Janne visade sig bli vid 20-tiden. När det var min tur hade klockan hunnit bli 21.45. Hela dagens väntande, allt nytt som hänt, alla kameror, alla nya och totalt okända människor, all ny miljö och inte minst hettan gjorde att jag inte kände mig lika cool och fin som jag gjort på morgonen … värmen och nervositeten hade fått sminket att flyta iväg likt en barkbåt i barndomens bäck. Knäna darrade betänkligt när jag gick uppför en knarrande trappa och då var det dags att vänta igen. Väl innanför dörren satt Janne, nu var det äntligen min tur! Endast 5 minuter var tillåtet, inga omtagningar och allt filmades direkt. Le naturligt, gå naturligt, uppträd naturligt, prata som vanligt – inget av detta lyckades jag uppnå. I efterhand minns jag absolut ingenting av denna speeddejt som verkligen gjorde skäl för namnet. Innan jag ens hunnit titta honom i ögonen ordentligt sa producenten ”Fem minuter” och jag kände bara ”Va? var tiden redan ute?” … jo förresten, jag vet att jag frågade vad hans hund hette! Så, det enda jag visste nu, förutom att vi båda var väldigt svettiga, var att hans hund heter Sickan och att jag gillade hans smilgropar ännu mer. Samt att han bytt till en röd skjorta sedan första samlingen i spegelsalen – då han haft en ljusblå. Senare fick jag veta att han både duschat och bytt flera skjortor denna dag.

Direkt efter, alltså precis när jag passerat ut genom dörren drogs jag ut på en balkong för en direktintervju med den lika klassiska som självklara sportfrågan ”Hur kändes det?” … Vad skulle jag svara? Jag sa att jag tyckte han verkade äkta och genuin. Att han hade skön utstrålning. När intervjun var över och jag fick gå kände jag mig som en urvriden disktrasa, äckligt klibbig och tröttare än tröttast. Jag var helt övertygad om att det var slut för dagen och jag gick för första gången sedan tidiga morgonen tillbaka till hotellrummet, klockan var nu 22.30. La mig på sängen och tänkte bara vila ögonen lite. Somnade som en sten och vaknade av att Victoria kom tillbaka. Vi pratade en stund om dagens händelser innan vi borstade tänderna och sa gonatt. Efter att både vi och lampan slocknat hördes ivriga och ihärdiga knackningar på dörren. Jag fattade först inte vad det var eller var jag var men jag gick upp för att öppna. Utanför står Jenny som undrar vart jag hade tagit vägen … jag sa som det var, att jag trodde det var slut och att jag gått och lagt mig. ”Nej, nej, det är inte färdigfilmat ännu. Du måste sminka dig igen och fixa tillbaka håret och ta på dig samma kläder och följa med” sa hon … ”Ge mig 5 minuter” sa jag och sminkade och klädde mig i raketfart. Så var det med den skönhetssömnen ...

Mot Sundbyholms Slott

Det är tisdagen den 30 juni 2009: Vaknade min vana trogen tidigt och var på ett strålande humör! snart (?) skulle jag få träffa ”min” bonde … Packningen gick nu som en dans och tur att jag hade min bil för jag satte en stång (sågade itu en piasavakvast) mellan handtagen däruppe, ovanför fönstren i baksätet, och vips! så hade jag en klädstång och kunde ha välstrukna klänningar hängandes – min alldeles egen mobila garderob! Resan gick bra och via gps körde jag ”raka” vägen. Väl framme hittade jag direkt en parkeringsplats precis utanför hotellentrén. På parkeringen stod två tjejer och en kille och såg ungefär lika förvirrade ut som jag kände mig. Vi började prata och det visade sig att vi alla var där av samma anledning. Jag fick direkt jättebra kontakt med My, en av tjejerna som sökte till Pecka. Hon var häst-tjej precis som jag och det visade sig att vi kände en del samma människor och även hästar.

En söt tjej som hette Jenny kom och hälsade oss välkomna. Hon berättade att vi snart skulle få våra rum men att det av olika anledningar var så att vi troligtvis skulle få dela våra rum. Mig gör det ingenting, jag har inte svårt för att bo eller sova ihop med någon okänd – vi var ju ändå alla där av samma anledning. Mitt rum var ett ganska litet enkelrum med en vanlig säng och en bäddad tältsäng som stod på tvären. Eftersom jag fick rummet först lade jag beslag på den riktiga sängen. När jag packat upp så gick jag ut och gick en sväng för att se mig om i omgivningarna, det var skönt att sträcka på benen efter resan. Jag gick till den vackra hamnen och tittade på alla fina båtar. Känslan denna kväll var att det kändes bra att ha kommit fram och jag undrade stilla i vilket rum/hus som ”min” bonde bodde. Kanske stod han och tittade ut över hamnen precis som jag?

När jag gått och lagt mig och faktiskt till och med somnat knackade det på dörren. Det visade sig vara min rumskompis Victoria. Hon hade skrivit brev till bonden Pecka och visade sig alltigenom vara en helgullig tjej som jag gillade på en gång. Hon var lastbilschaffis och lika tuff som hon var ljuv och blond i sitt utseende. Vi kom bra överens direkt och pratade en stund innan vi somnade. Informationen från Jenny var att frukosten serverades i slottet nästföljande morgon. Efter lite peptalk mellan mig och Victoria somnade som stenar. Skönhetssömnen kändes väldigt viktig i detta sammanhang ...

Sommaren med Åsa ...

Det blev en vit klänning nedpackad i alla fall ... lev livet leende är mitt motto :-D

Dagen innan avfärd

Den allra första att få veta var min son. Min coole 15-åring som tar allt med upphöjt lugn … han sa bara ”Var det han med lilla hunden du sökte till?”. När jag nickade förstummat sa han ”Go for it!” … Jag ringde min mamma och min ena bror. Mamma tyckte nog det var lite pinsamt, särskilt om jag skulle komma att göra bort mig ”I tv och allt” som hon uttryckte det … min bror bara skrattade och sa att det var ju typiskt mig. Vad han menar med det är väl att jag alltid gillar att göra annorlunda saker och att det brukar hända grejer när jag är med. Det som fick mig att ta det avgörande beslutet var ändå min son, för mig var det väldigt viktigt vad han kände och tyckte i detta fall.

Helgen gick och tankarna åkte än hit och än dit. Skulle jag acceptera att vara med? Min son hade redan accepterat men skulle jag vilja hänga ut mig själv som person och mina eventuella känslor inför hela svenska folket? Måndagen kom och Sofia ringde igen. Jag sa ja men hörde själv att jag tvekade. Jag visste nog inte vad jag gav mig in på … Jag fick post några dagar senare där vi hälsades välkomna till Syndbyholms slott utanför Eskilstuna. Lite hålltider och programpunkter för vad som skulle hända de kommande dagarna. Eftersom jag har dryga 40 mil till Eskilstuna bestämde jag mig tidigt för att ta bilen. Dels gillar jag att köra bil och dels tycker jag om friheten det medför att kunna åka hem när man vill utan att behöva ta hänsyn till tåg-, buss- eller flygtider.

Dagen innan avfärd till Sundbyholm hade jag fortfarande inte packat. Jag är fullständigt hopplös när det gäller att packa. Jag skjuter på det tills det är allra sista sekund och då härjar jag runt i garderober, lådor och hittar ingenting – inser att favoritblusen inte är tvättad, inser att jag borde köpt nya underkläder … Förbannar senaste rese-/flygbolag som hade sönder min resväska …”Blir det varmt eller kallt väder?” ”ska vi förväntas bada?” ”vilken klänning passar bäst?” tankarna virvlade i mitt huvud och jag somnade utmattad och tänkte ”det löser väl sig” …

Fortsättning följer ...

Dagarna gick och jag kom aldrig längre än till tanken på att skriva det där brevet. Men så sent en kväll när jag satt vid datorn och hade noll inspiration för det jobb jag hade framför mig, öppnade jag ett nytt dokument och började istället skriva på ett brev till bonden Janne. Jag skrev öppet om vem jag är, vad jag sysslar med och kortfattat om mina värderingar på livet i största allmänhet och förhållanden i synnerhet. Jag bifogade några bilder, både en ansikstbild och helbild. Ansiktsbilden föreställer mig och en häst från en tävling, det hade gått ganska bra så det syns att jag är glad. Just denna bild gillar jag själv för den personifierar glädjen jag känner tillsammans med hästar. När jag skrivit färdigt brevet var det långt över midnatt men jag daterade brevet och insåg att det var min farmors födelsedatum … min älskade, älskade farmor som tyvärr inte är i livet. Men som en liten hyllning till henne tänkte jag att det kanske var någon mening med det.

Kommande dagar hade jag, som vanligt, mycket att göra – både på jobbet och i stallet med hästarna. Brevet föll i glömska igen och först efter någon dryg vecka gjorde en kompis mig uppmärksam på om huruvida jag hade sökt till bonden som jag nämnt? ”Nej, det har jag alldeles glömt bort” svarade jag då. Hon var envis och bad mig skicka brevet för hon hade också sett presentationen och trodde att vi skulle passa bra ihop. Jag gick in på internet på Tv4-play och kollade trailern på Janne om och om igen. Jag kunde inte bestämma mig, skulle jag våga skicka iväg brevet eller inte? Det var lördag eftermiddag och senare samma kväll var jag bjuden på fest. Dagen efter, på söndag morgon vaknade jag med en klar insikt; självklart skulle jag skicka brevet. Kvällen innan hade mina tankar vandrat iväg, vad ville jag med mitt liv, fanns det någon för mig, leva ensam resten av livet ville jag inte. Jag satte mig vid datorn och öppnade upp brevet. Klickade mig fram till tv4.se och läste instruktionerna för hur man skulle skicka sitt brev och insåg att det var för sent. Flera dagar för sent till och med. ”Aj då” for igenom min skalle. Men nu hade jag ju bestämt mig, några dagar hit eller dit kunde väl kvitta. Är det meningen så är det, tänkte jag. När jag tryckt på ”skicka” så såg att jag hade glömt att ändra datumet för när jag skrev brevet … det vill säga, jag hade daterat brevet den 26 maj och det var nu den 7 juni. Sista dagen för att skicka sitt brev hade varit den 4 juni. Nåväl, om nu min farmor haft ett finger med i spelet tidigare i mitt liv så hade hon det nu ytterligare en gång.

Efter några veckor ringde det ganska sent en fredag kväll på min mobil. Okänt nummer visade sig vara Sofia från TV4. Hon frågade om det var jag som skrivit ett brev till bonden Janne och sa sedan att han valt ut mitt brev som ett av de tolv brev han gillade allra bäst ur sin brevhög. Hon sa samtidigt att han var en av de bönder som fått flest brev och som programmet skulle komma att följa. Jag blev lite paff eftersom jag ju skickat in mitt brev för sent, men det hade tydligen ingen betydelse i detta läge, han hade fått brevet i alla fall. Jag fick helgen på mig för att fundera på om jag ville acceptera att vara med eller inte, hon skulle återkomma på måndag. Just där och då flög en miljon fjärilar i magen på mig … ”men herregud, vad har jag gjort?” tänkte jag …

Fröken söker bonde ...

Ingenting är någonsin en slump. Från att jag alltid har tyckt om att titta på ”Bonde söker fru” till att jag varit singel i över två år. Tanken att vara med i programmet har aldrig slagit mig förrän den kvällen i våras, då TV4 sände en presentation över årets bönder. Åtta till antalet, alla verkade över lag trevliga och ”vanliga” i största allmänhet – dock var det en som stack ut och fångade mitt intresse … han hette Jan-Olof Hansson och bodde i Järvsö i Hälsingland. Han ärr köttbonde och bodde på sin gård i femte generationen.

Vid frukosten den där vårdagen när jag läst klart morgontidningen och kommit till tv-tablån såg jag att det samma kväll skulle sändas en presenation om årets medverkande bönder i Bonde söker fru. ”Måste jag se” tänkte jag då. Kvällen kom och de vanliga bestyren med stallet och hästarna började lida mot sitt slut, jag var dock litegrann i tidsnöd då jag tänkte på att jag inte ville missa något av bondeprogrammet. Vanan trogen tog jag för givet att det började kl 20.00 som det brukar. Min hyresvärd och hans fru brukar även de följa Bonde söker fru. Just denna kväll var båda i stallet och jag sa att jag hade lite bråttom för jag skulle in och bänka mig i soffan för att inte missa något av årets presentationsprogram. ”Ja, det ska vi också se” sa de båda två. ”Kanske en öl till” föreslog min hyresvärd som är lika förtjust i denna dryck som jag. Jag tackade naturligtvis ja och med viss möda hade vi intagit soffan kl 20.01 – för att i vår förvåning inse att det inte alls var någon Bonde söker fru som började … vi bläddrade i tv-tavlån för TV4 text-tv och såg att det började kl 21.00. En lättnadens suck och vi kunde inmundiga vår kalla öl i lugn och ro.

Lika inbjudande som vanligt ledde Linda Isacsson oss tittare genom den ena bondens liv efter den andre. När turen var kommen till ”Janne” i Järvsö skärptes mina sinnen. Mitt allra första intryck var att det kändes intressant på ett riktigt sätt … en svepande filmsekvens när Janne kom körandes i sin pick-up så dammet yrde ackomanjerat av nån slags rocklåt. ”Äntligen min typ” var det första jag tänkte. När Linda sedan började intervjua honom slogs jag av att det kanske var något lite vemodigt över hela hans sätt, kunde det vara att han ville träffa sin barn mer? var han kanske bara lite blyg? tyckte han kankse att det var lite pinsamt att ”hänga ut sig” och vara med i tv? kanske en kombination av alltihop? vad visste jag …det enda jag visste var att det kändes något i magtrakten, jag gillade vad jag såg, han var lite lik någon, jag kunde bara inte komma på vem det var.

När både ölen och programmet var slut sa mina hyresvärdar ”Det var väl tur, Åsa” – de menade nog att det var lika bra det, för jag tror inte de vill att jag ska träffa någon och flytta ifrån deras gård och vårt goda samarbete. Men jag svarade nog dem aldrig för jag hade redan börjat tänka lite annorlunda. ”Kanske skulle jag för första gången våga skriva ett brev?” …

Att smita

...ifrån sitt reguljära arbete med små kissemissar och skriva en liten, väldigt kort krönika fröken Bloms blogg gör jag så gärna! När man betänker hur många timmar man gör annat än arbetar så anser jag att varje människa bör sätta sig ner lite då och då och bara göra ingenting. Och med ingenting menar jag naturligtvis något annat än det man vanligtvis gör. Ingenting kan man knappast göra. Tänker gör man ju i princip alltid, mer eller mindre och mer eller mindre koncentrerat, framför allt.
Idag då jag gjorde ingenting passade jag t ex på att tänka på småfåglarne. Di små behöver nu genast utfodras om man ska ha några små tättingar, mesar och oxar att titta på och förnöjas av i vinter. Ut och spika upp en fläsksvål på ytterdörren! Ett vänligare mottagande kan väl ingen få? Varför hänga upp en färgglad krans på dörren, utan den minsta nytta för våra vänner fåglarna? Nej, tacka vet jag en präktig fläsksvål.
Jag tror fåglarna håller med mig. Till våren brukar den förvisso bli lite solkig, inte längre så spänstig och vit utan mer brun och slapp. När den också börjar droppa och man riskerar att halka utför trappen på fettdropparna, ja då, men först då, får man plocka ner den för säsongen.
Då kan man dra nytta av det lilla fett som finns kvar till att putsa skor eller blanka sadel och seldon med t ex.
Ja, då hoppas jag att ni och fåglarna får en riktigt härlig vinter!



Tänk dig en fläsksvål på den här dörren. Härligt!

15 minuter

Hejsan svejsan
Nu börjar det dra ihop sig...
vad var det Warhol sa?