Fröken söker bonde ...

Ingenting är någonsin en slump. Från att jag alltid har tyckt om att titta på ”Bonde söker fru” till att jag varit singel i över två år. Tanken att vara med i programmet har aldrig slagit mig förrän den kvällen i våras, då TV4 sände en presentation över årets bönder. Åtta till antalet, alla verkade över lag trevliga och ”vanliga” i största allmänhet – dock var det en som stack ut och fångade mitt intresse … han hette Jan-Olof Hansson och bodde i Järvsö i Hälsingland. Han ärr köttbonde och bodde på sin gård i femte generationen.

Vid frukosten den där vårdagen när jag läst klart morgontidningen och kommit till tv-tablån såg jag att det samma kväll skulle sändas en presenation om årets medverkande bönder i Bonde söker fru. ”Måste jag se” tänkte jag då. Kvällen kom och de vanliga bestyren med stallet och hästarna började lida mot sitt slut, jag var dock litegrann i tidsnöd då jag tänkte på att jag inte ville missa något av bondeprogrammet. Vanan trogen tog jag för givet att det började kl 20.00 som det brukar. Min hyresvärd och hans fru brukar även de följa Bonde söker fru. Just denna kväll var båda i stallet och jag sa att jag hade lite bråttom för jag skulle in och bänka mig i soffan för att inte missa något av årets presentationsprogram. ”Ja, det ska vi också se” sa de båda två. ”Kanske en öl till” föreslog min hyresvärd som är lika förtjust i denna dryck som jag. Jag tackade naturligtvis ja och med viss möda hade vi intagit soffan kl 20.01 – för att i vår förvåning inse att det inte alls var någon Bonde söker fru som började … vi bläddrade i tv-tavlån för TV4 text-tv och såg att det började kl 21.00. En lättnadens suck och vi kunde inmundiga vår kalla öl i lugn och ro.

Lika inbjudande som vanligt ledde Linda Isacsson oss tittare genom den ena bondens liv efter den andre. När turen var kommen till ”Janne” i Järvsö skärptes mina sinnen. Mitt allra första intryck var att det kändes intressant på ett riktigt sätt … en svepande filmsekvens när Janne kom körandes i sin pick-up så dammet yrde ackomanjerat av nån slags rocklåt. ”Äntligen min typ” var det första jag tänkte. När Linda sedan började intervjua honom slogs jag av att det kanske var något lite vemodigt över hela hans sätt, kunde det vara att han ville träffa sin barn mer? var han kanske bara lite blyg? tyckte han kankse att det var lite pinsamt att ”hänga ut sig” och vara med i tv? kanske en kombination av alltihop? vad visste jag …det enda jag visste var att det kändes något i magtrakten, jag gillade vad jag såg, han var lite lik någon, jag kunde bara inte komma på vem det var.

När både ölen och programmet var slut sa mina hyresvärdar ”Det var väl tur, Åsa” – de menade nog att det var lika bra det, för jag tror inte de vill att jag ska träffa någon och flytta ifrån deras gård och vårt goda samarbete. Men jag svarade nog dem aldrig för jag hade redan börjat tänka lite annorlunda. ”Kanske skulle jag för första gången våga skriva ett brev?” …