Underbart är kort ...

Onsdag 1 juli: I dag var äntligen dagen då det skulle börja på riktigt. När vi gjort oss i ordning på morgonen gick vi gemensamt ut till receptionen där jag stämt träff med My. Ytterligare en tjej slöt upp och vi gick för att äta frukost i Sundbyholms slottskällare. Underbart gott nygräddat bröd är ett bestående minne! Klockan 09.30 hade vi fått information att alla sökande skulle träffas utan hotellreceptionen. Detta var den allra första väntan som sedan skulle visa sig bli ett enormt tålamodsprövande i konsten att vänta. Den svenska sommaren visade sig med sitt allra bredaste leende och temperaturen steg, vi letade oss in i skuggan och termometern stod på +26° i skuggan redan på morgonen … när klockan var 11 hade ännu inte alla sökande kommit till Sundbyholm, det var forfrande något tåg som var försenat. Kamerateamen var dock på plats och sköt de första tagningarna med oss. De första scenerna skulle visa vår ankomst.

Klockan 12.30 var det dags för lunch och vi hade alla fått enkäter och blanketter att fylla i och skriva under. Det var avtal med TV4 som noga skulle läsas igenom och eventuellt begrundas. Jag hade inga problem med detta utan ansåg att hade jag nu tagit steget att vara med så skulle jag också fullfölja enligt kraven från produktionen. Efter lunch skulle vi, enligt vårt första schema, få träffa ”vår” bonde Janne kl 13.45. Men detta grusades då vi fick ett nytt schema där den nya hållpunkten var kl 16.00. Med lite mediaträning i bagaget efter lunchen var vi lagom trötta i mössan, värmen gjorde sitt till. Temperaturen låg nu på +32° och det var vindstilla. Klockan 15 skulle vi alla samlas utanför stora spegelsalen på slottet. Där inne skulle det första mötet ske. I rummet stod fyra stycken ståbord med ett fotografi föreställande de fyra utvalda bönderna på varje. Meningen var att sökande till respektive bonde skulle ställa sig vid ”sitt” bord och sedan skulle bönderna komma in i salen och visa sig ”live” för första gången. Det kändes som det gick väldigt lång tid och temperaturen stegrades ytterligare … med långt över 50 personer i samma rum och dessutom med massor av kameralampor på, så stod luften bokstavligen stilla. Alla kände nog samma nervositet som jag … svetten dröp från de flesta. Detta var också det tillfälle där jag för första gången såg vilka som var de övriga sökande till Janne. Innan jag visste hade jag försökt mig på att gissa men insåg att jag faktiskt gissat fel på en hel del tjejer.

Efter diverse instruktioner från Linda och produktionsledningen var det så äntligen dags. Bönderna skulle göra entré! Filmkamerorna rullade och dörren öppnades. Jag var redan knäsvag av nervositet och hettan i rummet. När Janne kom in och jag fick min allra första känsla blev jag glad. Glad över att jag inte haft fel i mitt intryck från tv-presentationen och glad över att han var både söt och manlig i verkligheten. Han var längre än jag trott och hade maskulin utstrålning, vilket jag faller ganska direkt för. Jag kom dessutom på vem jag tyckte han var lik! Våra blickar möttes och det pirrade till direkt. Vilket leende …

Efter att bönderna gått ut från salen någon timme senare skulle vi samtala med varandra om hur det kändes. När filmkamerorna stängts av kunde vi gå ut och svalka oss med vatten i skuggan - temperatuen stod på 32° i skuggan, det var vindstilla. Åter väntan. Kl 16 skulle vår speeddajt med Janne börjat men det sköts fram eftersom det klockslaget redan passerats.

Vi – Jannes brevskrivare – satte oss på ett par parkbänkar för att lära känna varandra litegrann. Medan vi väntade och småpratade där i skuggan fick alla, var och en, prata med en psykolog och det kändes faktiskt seriöst, att veta att det fanns en samtalsterapeut om man skulle behöva. Det blev min tur och jag berättade kortfattat om hur mitt liv såg ut i dag, vad jag jobbade med, vad jag gjorde på fritiden och om min civilstatus. Psykologen frågade om varför jag sökt till Bonde söker Fru och jag berättade om mina tankegångar och mitt syfte, han nickade och såg nöjd ut.

Nu var vi även med om vår första enskilda intervju framför kamera. Det var nervösare än jag trodde. Jag svarade ryckigt och konstigt och tyckte även det var märkligt att man skulle upprepa frågan i sitt svar för att tittarna inte hör någon fråga. Men efter ett tag lärde man sig och då flöt det bättre.

Det serverades en god middag framåt 18.30-tiden och sedan var det bara att återigen vänta. Vänta på att vi skulle få speeddejta med Janne. Den första speeddejten med Janne visade sig bli vid 20-tiden. När det var min tur hade klockan hunnit bli 21.45. Hela dagens väntande, allt nytt som hänt, alla kameror, alla nya och totalt okända människor, all ny miljö och inte minst hettan gjorde att jag inte kände mig lika cool och fin som jag gjort på morgonen … värmen och nervositeten hade fått sminket att flyta iväg likt en barkbåt i barndomens bäck. Knäna darrade betänkligt när jag gick uppför en knarrande trappa och då var det dags att vänta igen. Väl innanför dörren satt Janne, nu var det äntligen min tur! Endast 5 minuter var tillåtet, inga omtagningar och allt filmades direkt. Le naturligt, gå naturligt, uppträd naturligt, prata som vanligt – inget av detta lyckades jag uppnå. I efterhand minns jag absolut ingenting av denna speeddejt som verkligen gjorde skäl för namnet. Innan jag ens hunnit titta honom i ögonen ordentligt sa producenten ”Fem minuter” och jag kände bara ”Va? var tiden redan ute?” … jo förresten, jag vet att jag frågade vad hans hund hette! Så, det enda jag visste nu, förutom att vi båda var väldigt svettiga, var att hans hund heter Sickan och att jag gillade hans smilgropar ännu mer. Samt att han bytt till en röd skjorta sedan första samlingen i spegelsalen – då han haft en ljusblå. Senare fick jag veta att han både duschat och bytt flera skjortor denna dag.

Direkt efter, alltså precis när jag passerat ut genom dörren drogs jag ut på en balkong för en direktintervju med den lika klassiska som självklara sportfrågan ”Hur kändes det?” … Vad skulle jag svara? Jag sa att jag tyckte han verkade äkta och genuin. Att han hade skön utstrålning. När intervjun var över och jag fick gå kände jag mig som en urvriden disktrasa, äckligt klibbig och tröttare än tröttast. Jag var helt övertygad om att det var slut för dagen och jag gick för första gången sedan tidiga morgonen tillbaka till hotellrummet, klockan var nu 22.30. La mig på sängen och tänkte bara vila ögonen lite. Somnade som en sten och vaknade av att Victoria kom tillbaka. Vi pratade en stund om dagens händelser innan vi borstade tänderna och sa gonatt. Efter att både vi och lampan slocknat hördes ivriga och ihärdiga knackningar på dörren. Jag fattade först inte vad det var eller var jag var men jag gick upp för att öppna. Utanför står Jenny som undrar vart jag hade tagit vägen … jag sa som det var, att jag trodde det var slut och att jag gått och lagt mig. ”Nej, nej, det är inte färdigfilmat ännu. Du måste sminka dig igen och fixa tillbaka håret och ta på dig samma kläder och följa med” sa hon … ”Ge mig 5 minuter” sa jag och sminkade och klädde mig i raketfart. Så var det med den skönhetssömnen ...