Är vitt en färg?

Vitt, vitt, vitt ... överallt vitt. Landskapet har förvandlats till en vit enhet. Likt inbäddat i bomull ser allt mjukt och fluffigt ut. Hade det inte varit för den stränga kylan hade jag varit ute precis hela tiden. Även om inte solen visar sig är det ljusterapi på hög nivå.

För en stund sen gick jag ut på sjön. Möjligheten att kunna gå på vatten ger en övernaturlig känsla. När isen lagt sig är det en fantastisk uppenbarelse att se naturen från sjösidan på vintern. Att heller inte veta om isen håller är kittlande och ger en adrenalinkick när man hör hur det "sjunger" under snö- och islagret. Jag gick allt längre ut och jag märkte att hunden inte längre ville följa med ... var det en varningssignal? Djur har ett sjätte sinne ... kanske var jag på väg mot svag is? Jag forsatte, må det bära eller brista, tänkte jag.

Att våga är hälften vunnet heter det ju. Jag borde våga mera. Jag hade en förhoppning vid detta års ingång att det skulle bli det bästa året i mitt liv hittills. Med facit i hand kan jag konstatera att så inte blev fallet. "Man har inte roligare än man gör sig" är en sliten fras. Men ack så sann. Jag har idogt försökt se allt i positiv anda, jag har bett om hjälp när jag behövt, jag har fattat flera beslut - men det visade sig, felaktiga belsut. Jag har tänkt ljusa tankar trots att den negativa spiralen dragit mig bakåt, neråt. Nu är jag heligt trött på allt det suddiga, ogreppbara som spelat mig chanslös. Nu är jag redo för nya friska vindar. Kanske ger jag mig ut på den svagaste isen någonsin? Men jag tror jag tänker ta risken - må det bära eller brista!

Snart dags ta fram staken :)

Ute härskar mörkret, det är mörkrets årstid. Ändå bor jag bara i (mörka?) Småland. Läste att i Lappland är det nu helmörkt i fyra månader... kan man vänja sig vid det också? undrar om jag skulle klara det... När jag var i nordNorge förra året var midnattssolen helt underbar, dagsljus 24 tim om dygnet, vilken energikick! Möjligen kompenseras dessa bofasta med 24 timmars totalmörker i flera månader? Ying och yang...

Nästa helg är det första advent och jag blir lika glad över detta faktum varje gång. Jag älskar att sätta upp adventsljusstakarna i fönstren och hänga upp stjärnor och andra ljuskällor. Men en grej har jag funderat lite på. Om man har en "vanlig" adventsljusstake som man sätter ner 4 st stearinljus i och som man tänder ett för varje advent - börjar man från vänster eller höger, vilket är vanligast?

Däremot märker jag att pyntet minskar för varje år, är jag lat eller är jag bara lite trött på samma (gamla?) tomtar? Vore ju trevligt med lite andra tomtar (på loftet?)... Kanske ska man ge sig ut i år och köpa in lite nytt pynt?

Hustomten här hemma finns i alla fall i allra högsta grad, han (?) gör små spratt ibland. Som t ex. att blåsa ut ett ljus när jag nyss tänt det. Eller som att skruva upp ljudet på tv:n/radion utan att jag ens är i närheten... eller bara går omkring i trappan så t o m hunden lyfter på huvudet och undrar vem det är som hörs men inte syns.

Snart blir det dagsljus och dags att ta tag i dagens sysslor. Ha en fin vecka, snart blir det ljus i varje hus!

Tvivel är granne med Gud

Den som vill, tvekar inte. Den som tvekar, vill inte! Dessa kloka rader har en annan klok människa sagt mig. Jag har se senaste veckorna tvekat och tvekat … inte alls likt mig. Men jag visste inte vad jag ville helt enkelt. Nu vet jag. Hoppas jag!

Men när vet man att något är rätt? Som när man frågar "när vet man att den man blir kär i, är den rätta"? När vet man att man är kär? När vet man att det är dags att bryta upp? När man legat vaken om nätterna och grubblat? När man väger för- och emot, för- och nackdelar - positivt och negativt, skriver upp plus- och minuslistor.

Jag ska snart bryta upp. Bryta upp något som känns invant och tryggt. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Kommer det nya att bli lika bra? Kanske bättre? Om jag inte hade brutit upp, hade jag ångrat mig då? Kommer jag att ångra mig ändå? Kanske längta tillbaka till det andra, det kända, det gamla? "Det var bättre förr" …

Hur det kommer att gå vet jag inte. Det enda jag vet är att nu har jag bestämt mig. Tvekan är över! Och det känns spännande.

Bonde Söker Fru 2010

I kväll börjar det - nu är det dags för säsongen 2010 av Bonde söker fru. Den här gången är jag inte med, men jag hoppas av hela mitt hjärta att det finns nya par som hittar varandra! För mig var det förra årets höjdpunkt! Att jag inte fann Den Stora Kärleken är nu av underordnad betydelse, men likväl var det ett äventyr som jag minns med glädje och spänning. Jag glömmer aldrig det jag delade med flera likasinnade, glömmer aldrig de stunder jag delade med "min" bonde.

Själv har jag dock inte hittat någon ny kärlek ... någon direkt jakt är det inte heller frågan om. Jag är nog mera som en trött gammal älgjägare. Sitter gärna på en stubbe och njuter av naturen och utsikten istället för att hålla koll på eventuellt vilt som springer förbi... 10-taggaren har man säkert missat, men frågan är om det var den man var ute efter?

Nu är det dags att lämna stafettpinnen vidare till nya sökande till kärlekstörstande bönder på olika håll i vårt avlånga land. Jag önskar återigen alla inblandade Lycka till!

Valfläsk

Dagen till ära blir det stekt fläsk, mums! (svensk husmanskost är bland det bästa jag vet).

För någon timme sedan var jag och röstade i vår lokala röstlokal, ca 500 m från mitt hus. Tog cykeln och hunden och röstkortet. Kommer in och upptäcker kö. De flesta vill inte visa vilka blanketter/röstsedlar de tar - ve och fasa om någon annan upptäcker vem man röstar på! Varför ska det vara så hemligt? Eller är det just det, det är lite spännande att faktiskt ha en egen hemlighet? Vad jag däremot inte heller begriper mig på är folk som röstar blankt...varför? i så fall, varför rösta alls? kom i så fall inte sedan och ha åsikter om Sveriges skatt/ välfärd/ skola/ omsorg/ sjukvård/ invandrarfrågor m. m.

Själv är jag inte konsekvent... i år röstade jag inte på samma som 2006. Och dessförinnan var det också ett annat parti, å andra sidan har jag alltid hållt mig till samma "block". En kul grej och bra idé är "Valkompassen" som jag använt mig av och blev inte ett dugg förvånad över resultatet. I kväll blir det allt lite spännande att följa valvakan tycker jag! Det verkar ovanligt jämt.

Veckan som kommer blir även intressant i min värld. På måndag blir det sadelutprovning. På tisdag fyller en nära vän år. Samt att jag ska vara med i förhör i Tingsrätten. Tjejen som blåste mig på pengar för stugan som jag skulle hyra, står åtalad och jag är nu kallad till förhör - spännande! På onsdag kommer hovslagaren - igen. På torsdag blir det packning. På fredag bär det tidigt av till Flyinge och kurs, då ska hästen och jag förkovra oss. Men däremellan blir det som vanligt jobb, både vanligt, ovanligt och mycket häst- och stalljobb.

Ha en bra vecka, everyone out there!

Allmänt höstdepp ...

Sommaren är visserligen inte slut men semestern är det. Tänker varje gång – oh nej, ett helt år till nästa gång - ett faktum man borde vant sig vid, vid det här laget... men icke. Att komma in i normala och vanliga rutiner igen känns föga inspirerande. Försöker tänka positivt - det ska ju vara så hälsosamt - men humöret vill liksom inte infinna sig.

Gör roliga saker då, säger jag till mig själv. Det roligaste jag vet är att rida. Min häst känns fin - ah, äntligen en kick! Gå ut i skogen och leta kantareller - att dessutom hitta några, eller ännu hellre, många! ger definitivt en kick! Att träna lite med hunden och se att hon både tar till sig och är lycklig, gör mig varm inombords. Att träffa goda vänner, äta en bit mat med tillhörande god dryck höjer definitivt livskvalitén.

I övrigt stångas jag med beslut som, ska jag köpa ny dator? (måste)
När hade jag tänkt att städa huset? (gror igen)
Putsa fönster? (ser knappt ut)
När ska jag ta itu med ogräset? (ser ingen skillnad på blommor och ogräs längre)
När ska jag stapla veden? (den ska ju ändå eldas upp snart)
När i tiden ska jag träffa alla vänner som jag inte hunnit besöka på semestern? (vill ha längre semester)
Önskar mig en utlandssemester i present (vill ha mera sol)

I-landsproblem + att jag är bortskämd (?) Det finns de som har det mycket (MYCKET) värre. Men det är som vanligt en klen tröst. Det var ju hursomhelst lite kul att få klaga av sig ... någon som har mer bra "recept" på vad man ska göra för att få semesterkänslan att sitta i lite längre?

Sommar, sommar, sommar!

Så underbart att äntligen kunna säga att man har semester. Har jobbat otroligt mycket sista tiden så att nu bokstavligt få skaka av sig måsten och deadlines känns fantastiskt. Idag har jag ätit smultron som jag hittade i skogen... smaken av smultron är smaken av sommar för mig. Då vet man att nu står solen som högst på himlen, ännu är det långa ljusa dygn framför oss - och framförallt; ljumma varma vindar.

Min semester brukas stavas Falsterbo - så även i år. Denna pärla i Sverige! Jag älskar känslan när jag åker över bron i Höllviken... den pirrande förväntan inför veckan som stundas av vackra hästar, spännande tävlingar, massor av människor, bra mässa, intressanta seminarier - allt i en skön stämning, varvat med sol och bad på stranden.

När jag kommer hem tänker jag ta mig en skogsrunda, kanske hittar jag lite mer smultron då. Att förlänga sommaren med att klä dessa röda söta bär på ett grässtrå - det är lycka!

Äkta kärlek!

Sverige har fått en ny prins. Kronprinsessan Victoria gifte sig med sin Daniel, en helt vanlig ”svensson”-kille. Hur det bara kan vara möjligt stavas med ett enda ord: kärlek. Det fullkomligt lyste om dem båda. Efter att varit lite trött på allt tjat om bröllopet var det skönt att det äntligen var dags, säkert även för dem.

När man såg dem komma in i kyrkan kändes det rätt. Rätt att Kungen gick sida vid sida med sin dotter, rätt att brudgummen fick gå jämte halva och sista biten fram till altaret. Då de stod där framme, med ryggarna mot oss betraktare, får man hoppas att de bara såg varandra, att de glömde att några miljoner tittade på dem också. När de gav varandra sina löften kändes det nästan som om tiden stod stilla. En lätt darrning på handen och verkligheten var påtaglig. Blickarna de utbytte sinsemellan sade mer än tusen ord. Kärleken strålade.

Att veta när någon man träffat är rätt är inte det lättaste. Att däremot veta att Victoria och Daniel är rätt för varandra är lätt att se. Vilka kval de måste ha gått igenom innan alla dessa år, långt innan detta bröllop förkunnades ... Hon måste ha tänkt många gånger; ”kan jag ta en man av folket? kan jag lita på att hans kärlek är äkta?” ... han å sin sida måste ha tänkt; ”aldrig mera ett vanligt liv, varför vill hon ha just mig?”

Kärlek är att älska, stödja, trösta, respektera, bejaka, tro på varandra. Att ha tillit tror jag är den största byggstenen. Först då kan man känna trygghet. Jag tror att både den blivande drottningen med sin prins har börjat sitt bygge med de flesta av dessa byggstenar... det liksom kändes i luften, äkta kärlek är inget man skojar bort. Som blivande regenter för Sverige i tiden känns det fantastiskt att kärleken segrar över allt.

Djuren berikar!

Tänk vad djuren berikar oss. "En människas bästa vän" säger man oftast om hunden...varför inte om både katten och hästen? Hos mig är de alla mina bästa vänner! Jag älskar djur... djuren lever här och nu. De finns närvarande varje sekund och instinkterna finns där hela tiden, äta, sova, busa, vila, leka, bajsa...ett enkelt liv?! De finns tillgängliga för oss, vi är deras ledsagare.

Kärleken till ett djur är rak och tydlig, och man får direkt gensvar. Att vara vänlig men bestämd, mycket kärleksfull och man har fått en vän för livet. Jag blir så otroligt glad av alla mina djur. Att se dem trivas är ett bra betyg för att få kalla sig djurvän!

Genusperspektiv

Har läst mycket senaste tiden om olika kopplingar mellan könsfördelningar och skillnaderna/likheterna mellan uppväxten pojke/flicka. Är det arv eller miljö som styr våra instinkter? Man hör många som ojar sig över att deras flicka älskar färgen rosa trots att de redan från flickans födsel haft blå kläder på henne, att flickan bara vill leka med dockor trots att de underhållt lekar med bilar och bollar istället. Man undrar varför pojkar leker krig och förfasas över hur enkelt en pinne förvandlas till ett skjutvapen i den lille pojkens händer.

Jag skulle vilja gå till djurens värld en stund. Ta djurungar som exempel. Tänk dig ett föl, en kalv, en valp, en kattunge. Hondjuren av dessa arter är genomgående något lugnare till sinnes, söker oftast mera social kontakt, är mera omhändertagande om varandra. Handjuren är livligare, framfusigare, vill busa, söker en kompis som vill slåss, bits, vill märka revir, tar mera plats ... med detta vill jag ha sagt att vi kan inte ändra vårt arv. Det kön vi föds till är genom kromosomuppsättningen sådan att vissa instinkter ej går att behandla eller jobba bort. Det är naturligt.

Om mannen/handjuren också kunde föda barn/ungar, ja, då hade det självklart sett annorlunda ut. Då hade vi kunnat snacka jämställdhet, för då hade vi ju varit jämställda - på riktigt. Men så länge som kvinnor är gravida och föder barn tycker jag att man ska låta naturen och dess instinkter ha sin gång. Det kvinnliga könet är sedan urminnes tider fostrade i att bära, föda och skydda sin avkomma. Mannens/handjurets instinkt är att försvara sin flock/familj, reproducera sig, försörja/jaga/fixa fram föda.

För ca 100 år sedan var det förhoppningsvis ingen "vanlig" människa som funderade över kontringen pojke/flicka, blå/rosa. Färgen rosa var möjligen en vacker körsbärsblomma om våren, inget annat, möjligen en sidenklänning förunnad någon på slottet. För hundra år sedan var det i Sverige ganska fattigt och de flesta levde mycket enkelt. Nu är det 2000-talet och modern tid - vet folk ens vad en instinkt är? Tror folk på fullt allvar att man kan bortse från ett arv sedan miljoner år...

En enda röra!

Vilken färg ska man välja? Blå? Röd? Röd-grön? Politik är en enda röra, inget parti är för mig särskilt färgstarkt.

Visst antar man att alla männiksor i grunden vill göra gott? Och om alla vill göra väl ifrån sig, varför hindra människor från att göra det? Varför har politiker i årtionden lagt mindre kraft på att förverkliga det ? för att i stället lägga tid och energi på att diskutera vem som ska administrera det?

Är vi i Sverige världsbäst på välfärd? Självklart kan vi vara stolta, vårt moderna Sverige byggdes upp från grunden av en arbetarmentalitet med en blomstrande industriell kultur som alltmer försvagas och tunnas ut ... kommer det att finnas någon industri kvar om 50 år, fundera på det... Det är lätt att inte se skogen för alla träden. Att man missar hon som står näst sist i kön till en höftledsoperation. Eller den funktionshindrade som drömmer om ett jobb. Att politikerna värnar så mycket om det administrativa och byråkratiska välfärdssystemet att det inte blir något över för den fysiska människan. Är det det valet vi ska göra till hösten? Läs följande påståenden:

I ett rättvist Sverige lämnas ingen utanför
Alla har rätt till en bra start i livet
Alla har rätt till lika vård
Sverige - Möjligheternas land
Ett rikare liv
Vi tänker skapa framtidens jobb
Det mänskliga partiet
Trygghet i det lilla är trygghet i det stora
Värdig äldreomsorg
Valfrihet för barnfamiljer
Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
Solidaritet med kommande generationer
Solidaritet med världens alla människor
Satsa på välfärden
Jobb åt alla
En trygg och värdig ålderdom
Jämställdhet och ökad trygghet för kvinnor
Krafttag mot brottsligheten
En ansvarsfull och hållbar miljö- och energipolitik
Minska arbetslösheten
En levande landsbygd.

Kan ni gissa vilket parti som säger vad? Detta är valimanifest för alla våra partier. Alla tycker likadant. I alla fall om man ska tro ovanstående citat. Men är detta signifikativt med vad den enskilda människan ska tro på? Jag undrar vilken färg som blir på modet denna höst!

Dyngkåt och ...

“Jag är känslig. Jag är mycket känslig. Jag är till och med överkänslig. Ibland får jag höra att jag överreagerar och att jag överdriver”.

Orden är Mia Skäringers. Jag var på hennes enmansshow i Växjö igår. Den var bra, den var till och med mycket bra! Jag läste en recension som jag inte alls instämmer med, var vi på samma föreställning?

Mia är en ovanligt klarsynt människa. Som säkert gått igenom en hel del, både svårigheter och annat som gör att man blir starkare. Hennes grova skämt speglar en samtid vi lever i. Vardagen är tragikomisk på många sätt. Vardagen blandar högt och lågt, glädje och sorg. I dag blir det allt vanligare med sexskämt, och allt längre ner i åldrarna. Det är lite tragiskt men säkert ofrånkomligt.

Att bejaka sin kvinnlighet var ett tydligt budskap. Likaså att längta efter någon att leva med, att dela sitt liv med någon. Att få känna kärlek ihop med en annan människa, att få vara romantisk utan att bli tagen för sexobjekt. Hon berättade öppenhjärtigt att hon ibland gett bort en bit av sitt hjärta till en man – av kärlek ville hon ge av sig själv, av kärlek hoppades hon på att få en bit av mannens hjärta. Oftast var gensvaret dock det motsatta. Bittra upptäckter som format Mia´s olika alias.

Att blanda sin egen livserfarenhet med diverse figurer lyckas, alla kan säkert känna igen sig i något. Själv fick jag en mycket underhållande kväll med små livsaforismer.

“Varför är det alltid så att det är vi som är överkänsliga? Det kan väl lika gärna vara männen som är underkänsliga?”

Ljuset och jag har återvänt!

Att få ställa fram klockan en timme varje vår. Sommartid, smaka på det ordet ... det lovar gott med ljusare kvällar, solen som orkar ta sig igenom den jämngrå himlen. Sommar är för mig den allra bästa av årstider. Jag får energi av ljuset! Och genom så enkla saker som att kunna vara utan jacka, barfota i skorna, att kunna låta ytterdörren stå öppen. Att öppna ett fönster och inte känna någon skillnad mer än den lätta brisen som sveper in likt en svalkande smekning. Mina barndoms somrar var ett enda långt sommarlov som aldrig tog slut. Det vore en underbar tanke att åter känna det som en möjlighet. Eftersom jag älskar sommaren vore det en självklarhet att sträva efter detta. Denna sommar ska bli den bästa av somrar! Men först en annalkande vår, fylld av hopp och knopp. Att åter se det gröna börja spira. Det spritter i både kropp och själ!

Gillar korthåriga!

Jag vill ha sällskap. Saknar någon. Saknar den där närheten av någon man tycker om. Trött på att alltid sitta själv i soffan. Vore mysigt att ha sällskap på promenaderna. Vore mysigt om denne någon även ville följa med mig till stallet. Kanske även på ridturerna.

Jag är väldigt aktiv, jag är utomhus mycket - jag behöver en likasinnad. Bör vara ganska tuff men kärleksfull och mjuk innerst inne, precis som jag :) Var hittar jag en sådan hund? Förslag emottages tacksamt!

Är vägen målet?

Den kan vara smal, den kan vara snårig, krokig, upp och ner, lång... Att hamna vid ett vägskäl kan ha sina sidor. Ska jag välja den breda, den som verkar mest uppkörd? eller den lite smalare som ser lite mörk men ändå, på något vis, inbjudande ut... Kanske bör man backa? för att kolla så man inte kört fel? så man inte missat en bättre avfart? Eller är det säkrare att ta den breda, den som de allra flesta väljer, så vet man vad man får...

Jag brukar vara duktig på att ta den lite mystiska varianten, den som slingrar sig djupt in i skogen och som smalnar av - att inte veta vad som finns bakom nästa krök lockar mig. Jag har varken kompass eller gps men lokalsinnet sviker mig sällan och väderstrecken sitter där de ska. Vilse går jag inte ofta - i skogen.

Men vad gör man om man glömt målet? Dit man skulle? Tänk om vägen var så krokig och lång och jobbig - att man liksom aldrig kommer fram? Målet hägrar dock även för den minst hoppfulle.

Vackra vintervägar, vackra siluetter av naturen har lockat ut mig i skogen. Solen lovade gott även om strålarna inte orkade att tina upp min frusna vintersjäl, men vägen var vacker och affirmeringen om en snar vår lovsjöngs av talgoxen. Och någonstans där, bestämde jag vilken väg jag ska ta!

Prövningar är en dyrköpt erfarenhet

Tänk vad man kan bli besviken … att bli besviken på människorna i sin närmaste omgivning är trist men att bli besviken på sina “vänner” är frustrerande. När ska man ge uttryck för sin besvikelse? När vännen gått över gränsen? Jag har genom de senaste åren lärt mig mer om människors mörka sidor än vad jag skulle önskat mig. Vetskap om detta är en dyr erfarenhet, bokstavligt talat. Att bli blåst på pengar är en sak. Det gör ont i plånboken. Att bli blåst på känslor gör ont i själen. Att bli blåst både på pengar och känslor – då snackar vi besvikelse. Djup sådan.

Du som blåste mig i somras på flera tusen kronor, som jag betalade i handpenning för att du var så trevlig och övertygande, med en utlovad sommarstuga som sedan inte fanns, du står jäkligt högt på min skala över människor som gjort mig besviken. Pengarna fick jag aldrig tillbaka, trots polisanmälan. Hoppas du läser detta och hoppas du hade roligt för MINA pengar. Som jag jobbat och skattat för. Som du, din looser, snodde av mig.

Du som tog, stal, min mobil, ur min väska, i somras. Jag spärrade både telefonen och SIM-kortet direkt, vad kan det ha haft för värde för dig? Jag fick en massa besvär, blev av med både hela kontaktlistan och ovärderliga telefonnummer, privata bilder och kalendarium samt en dyr telefon som fullständigt tappade i värde i samma sekund den blev spärrad.

Eller dig som jag träffade för ett tag sen, du som faktiskt var väldigt trevlig, du som faktiskt var väldigt mjuk. Att du kunde vara så schitzo, trodde jag inte. Du har klättrat högre och högre på min besvikelse-lista.

För varje ny bekantskap hoppas man på en jämställd individ, som kan matcha ens eget intellekt och budskap. När man efter ett tag inser sitt fatala misstag, sprider besvikelsen sin beska eftersmak. Prövningar som dessa är en dyrköpt erfarenhet.

Otur …

Don´t break a leg … just det. Det började med att jag redan på perrongen i Alvesta, precis när jag skulle gå på tåget, och var fullastad med packning, snubblade på mina egna skosnören … och föll handlöst framåt och vek ena knäet i en ond vinkel. Mycket människor skulle på tåget och ett visst tumult uppstod. Väl på benen igen och installerad i kupén insåg jag att det kanske inte var så dumt ändå, med en sjuksköterska som sovkompis. Knäet svullnade upp litegrann och det smärtade en aning men inte värre än att jag såg fram emot att snart få susa neråt i pisterna.

När jag installerat mig i Åre dagen efter och köpt skipass och tagit mig upp för WM-8:an-liften och skulle börja köra inser jag – lite väl sent – att jag just börja åka i en röd nerfart … kanske borde jag mjukstartat lite? Försiktighet har dock aldrig varit min starka sida varpå jag fortsätter … allt fortare. Vad jag inte visste då, var att det inte alls är mycket snö i Åre denna vinter. Snödjupet är knappa 36 cm och det har inte snöat en endaste liten flinga sedan nyår. Detta innebär isiga pister. Vilket jag bittert strax får erfara.

Jag känner carvingkanterna skära fint i kurvorna, jag svänger på höfterna lite lätt, ser vägen och –SHIT– värsta isfläcken. Skidorna slinter, jag försöker parera, jag tappar balansen, faller bakåt, sedan framåt och det går rasande fort … för att ta tvärstopp i en liten svacka som fyllts av lössnö. Likt en ovig noshörning står jag på näsan rakt ner i snön och känner återigen att ena knäet hamnat i en tokfel vinkel … samma knä som på perrongen. Jag frustar och sprutar snö som en drake samtidigt som jag snörvlar ”Aj” … ingen tar någon notis om mig … en åkare som trillar är lika vanligt som tomten på julafton. Jag ställer mig upp på darriga ben och är mest glad över att skidorna i detta läge inte löst ut. Försiktigt tar jag mig neråt och kommer i mål, fylld med snö från luva till pjäxa. Det blir inga mer åk i den backen den dagen … liftkortet var skamligt dyrt och jag vill utnyttja allt maximalt när jag ändå är på plats.

Alltså tar jag mig till lite snällare varianter av backar och försöker glömma mitt onda knä. Efter några timmar sluter mina goda vänner upp och snart är det dags för afterski. Ett riktigt bra ös och ölen och gammeldansken hjälpte till att tina upp en frusen vinterkropp och lindra ett smärtande knä.

Nästa dag var jag dock inte lika kaxig, inser så fort jag vaknat att jag får pallra mig till Åre läkarcentral. Väl där blir det röntgen och doktorn skakar på huvudet. ”Nix, ingen mera skidåkning för dig” … det visar sig att jag har en lös benbit vid menisken och en kraftig muskelbristning och ett uttänjt ledband.

Utanför sjukstuge-fönstret strålar solen från en klarblå himmel, det är -7° och rimfrost på träden … jag fäller en tår och tycker oändligt synd om mig själv. Jag hade sett fram emot detta och betalat mycket pengar för att äntligen vara här. Där sitter jag under en noppig sjukhus-filt och undrar varför livet är så himla orättvist. Jag får ett bandage och jag tar mig med viss möda tillbaka till lägenheten där jag bor. Jag kan inte räta på benet och inte heller böja ihop det utan det är en halvböjd vinkel och jag haltar betänkligt, varje steg är en plåga.

Jag vilar en stund men efter en kvart har jag sörjt färdigt och bestämmer mig för att ta på mig alla skidkläder och testa att åka lite i alla fall. Döm om min förvåning när jag inser att just pjäxorna ger mig det stöd jag behöver för att känna mig stabil. Den lätt böjda vinkeln som uppstår i utförspjäxor passar perfekt till mitt böjda ben. Och några steg behöver jag inte ta, jag glider ju fram!

Messar mina vänner att möta upp mig och får höra hur obetänksam jag är. ”Ska du verkligen åka?”, ”Åk hem och lägg dig” … Äsch, tänkte jag … käka Åre-praliner och ligga på soffan kan jag göra i nästa liv! Och fick mig några helt fantastiska åk, visst kändes det i knäet men inte tillnärmelsevis lika mycket som att gå på benet. Jag vände otur till en riktigt god tur på fjället!

Åre Tur och …

Onsdag kväll … väntar på perrongen med full packning. Kylan biter i. Jag drar upp luvan och hoppas tåget ska komma snart. Jag ser i ögonvrån att en tjej står och och spanar på mig. ”Ännu en som känner igen mig från ”Bonde …” tänker jag. Så kommer hon försiktigt fram, det visar sig vara en tjej i min egen ålder. Hon frågar vilket tåg jag ska åka. Jag svarar och då säger hon att hon troligtvis missat sitt tåg. Det skulle gått för mer än en halvtimme sedan och hon hade varit i tid men något tåg hade inte kommit. Nu var perrongen full med människor. De flesta i skidkläder och med skidpåsar och tunga väskor med pjäxor. Man förstod att alla väntade på nattåget mot Åre.

Vi tittade tillsammans på hennes biljett och jämförde med min. Det enda som inte stämde var att på hennes stod en annan avgångstid, ett annat tågnummer och att den var hälften så billig som min. Så ringer klockorna och tåget rullar sakta in. Jag bestämmer snabbt att hon får ta plats i min kupé. Jag hade visserligen betalat extra för att få en egen sovkupé men kände samtidigt att jag kunde inte gärna lämna henne kvar, hon skulle ju också till Åre och hade också bokat sovplats. Vi tog en chansning och installerade oss båda i min kupé och hoppades på att det skulle komma en snäll och förstående konduktör.

Vi pratade och hade lätt för att umgås på en gång. När vi hörde att konduktören närmade sig bestämde vi oss för att i sista stund spela dumma. En stilig tågkonduktör i senaste snittet av SJ-uniformen tittade först på min biljett, sa Ok, och sträckte sig sedan efter hennes. Han lämnade tillbaka den nästan utan att ens ha tittat på den … för att sekunden senare säga ”Men vänta här nu, får jag se båda era biljetter en gång till”. Vi sträckte fram dem och han jämförde dem noga. Sedan tittade han på mig och sedan på henne och sedan tillbaka på biljetterna. ”Detta stämmer inte” utbrister han då. ”Va?” säger jag och spelar ut hela min teatraliska sida och drar en rövare … vilket slutar med att en mycket förvirrad tågkonduktör önskar oss båda Gonatt och frågar om vi vill ha väckning innan Åre. ”Jatack” svarar vi och brister ut i fnitter och inser att vi haft tur. Konduktören skakar lite lätt på huvudet, kanske tänker han ”Ja, se fruntimmer” …

Själva tycker vi att vi hade tur, eller rättare sagt, min nyfunne kompis hade tur. Vad som blev fel med hennes biljett vet vi fortfarande inte. Vi sov både gott och väl framme i Åre önskade vi varandra god tur på fjället. Trots att jag skulle sovit själv och först inte alls var särskilt intresserad av sällskap visade det sig vara en trevlig bekantskap samtidigt som en god gärning faktiskt blev gjord.

Kärlekens kraft och förlåtelsens makt

”Tills döden skiljer oss åt” -- betyder det den bokstavliga döden, alltså när livet tar slut eller betyder det kärlekens död? dvs när kärleken dött ut? Att lova ”inför Gud och denna församling” … jag har aldrig varit gift och tvivlar på att jag blir det. När mina föräldrar skilde sig lovade jag mig själv att aldrig gifta mig – för jag ville aldrig skiljas. När man är ung tänker man utan erfarenhet av livet, man ser sina tankegångar som de enda rätta just då. När man är äldre tänker man vis av erfarenhet att sveket gör mest ont.

Jag är inte bitter. Jag är fri. Att kunna förlåta, att kunna förlåta sig själv, att kunna förlåta den som svikit en. Att kunna förlåta den som sviktit det allra största sveket. Att kunna gå vidare, att veta att en felaktig handling har begåtts men att ha självinsikten att lära sig något, att låta såret läka. Pilla på sårskorpan hur många gånger du vill, och såret blöder på nytt – men till slut läker det, även inifrån.

Att ha tålamod, är det största modet av dem alla. Att kunna vänta, att veta att det finns någon för mig också, men vill jag vänta tills den rätte dyker upp? Ska man ge sig ut i det oväntade och pröva lyckan, kommer det snabbare då? Att pröva flera, när man vet att det finns en? Men var finns han? Likt sagans prins kommer han att komma på en vit springare hoppas jag. Liksom i sagan finns en groda på varje näckrosblad, men bara en av dem är min prins. En kyss bekräftar vem.

Kärlek är den största av alla gåvor vi begåvats med. Kärlek kan hela, kärlek kan söndra. Kärlek har kraft att läka, att våga hoppas och tro och älska på nytt. Kärleken gör att vi känner oss lättare till sinnes, kärleken gör – om den är besvarad – oss starka. Kärlekens förnuft och känsla, stolthet och fördom.

Kärlek har en kropp och en själ, precis som vi människor här på jorden. Kärleken kan finnas inne i huvudet, kärleken kan finnas inne i hjärtat. Inte alltid samverkar de två. Förnuftet säger vem du passar bäst ihop med, hjärtat säger något annat. Stolthet kan utplåna ett förhållande. Fördomar kan förgöra allt gott. Att med öppet sinne ta emot och ta in, att våga bilda sig en egen uppfattning, att se bortom det synliga, att våga ett okänt steg framåt. Att bli medveten om kärlekens kraft och förlåtelsens makt, det är det första steget!

En snöflingas dans

Snön faller sakta, snöflinga för snöflinga virvlar till, hit och dit, från höger till vänster och tillbaka. Ibland ser det ut som en snöflinga stannar upp i luften, för att sedan som en sista suck landa på den redan snötäckta marken och föreviga sig till den vit massan. Inte en enda snöflinga är den andra lik, alla snöflingor är helt unika i sin utformning. Ett vidunderligt vackert ismönster framträder för den som har förmånen att titta i mikroskop eller en makro-kamera-lins.

Likt en snöflingas unika utförande är vi människor som besläktade, ingen är den andra lik, alla är olika, alla har ett eget utseende. Likt en snöflinga låter vi oss ibland virvla till, ibland hit, ibland dit ... vi går till höger, vi går till vänster ... ibland går vi tillbaka. Ibland stannar vi upp, funderar – vart ska jag? Ibland vågar vi utmana det redan så kända mönstret, men för det mesta förevigar vi oss till den grå massan.

Snart är det dags att ta på sig dansskorna och se på när proffsen virvlar i kvällens premiär av Let´s Dance. Garanterat ingen grå massa!

Dream on!

I natt hade jag en konstig dröm, jag drömde att alla människor –utom jag– gick i slow motion, alla rörde sig jättesakta men pratade däremot jättefort, så fort att jag inte kunde höra vad de sa. Sen kunde jag helt plötsligt flyga, jag bredde ut armarna som blev till vingar och så lyfte jag. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var märkligt att jag flög så lågt och att jag även flög inomhus. Jag seglade mellan rummen och upp och ner för alla våningsplan. Det var inuti ett jättelikt hus med massor av rum och jag susade förbi i knähöjd på alla människor.

Varför drömmer vi? En dröm är ju en händelse i vårt undermedvetna, en psykisk upplevelse som oftast uppträder under REM-sömnen där den känns som en berättelse. Enligt forskare förekommer mental aktivitet även under djupsömnen men är då mera statisk, dvs det rör sig om enstaka situationer mer än om historier. Men innehåller drömmar sådant som stämmer med verkligheten? En dröm upplevs normalt sett som fullt verklig medan den pågår, men i samma ögonblick som vi vaknar upphör drömmen eller faller i glömska. Ibland har man kvar ett svagt minne av den. Skulle man väckas under den pågående drömmen minns man oftast mer om den.

Sedan urminnes tider har det varit lockande att försöka tyda drömmar till en djupare innebörd och ibland som förutsägelser om framtiden. Freud menar att drömmar är resultatet av inre konflikter mellan omedvetna lustar och spärrarna mot att utföra dessa önskningar. Dessa konflikter uttrycker sig i drömmarna som dold symbolik. En annan teori är att drömmar fungerar ungefär som ”träning” för riktiga situationer. Jag kommer kanske att inleda detta nya år med att acceptera att de flesta människor är lite långsammare än jag men även att jag kanske får försöka lära mig att kommunicera bättre? I ögonhöjd dessutom.