Starta om!

Att starta nytt, att börja om. Ett nytt år och ett nytt decennium står för dörren. Att få öppna en ny tom kalender ... att få fylla den med roliga och spännande aktviteter och nya möten känns alltid lika välkommet.

Att rensa ut och städa upp känns lika angeläget som viktigt. Att lägga det dåliga och gamla bakom sig, släng det i papperskorgen och framförallt; töm!

Ta in det nya, välkomna med öppet sinne, känn ansvar för att göra världen till en bättre plats, om inte möjligt i det stora, så i det lilla, varför inte börja med sig själv?

Jag ska fokusera på att rannsaka min själ och mitt sinne, vad vill jag, gör jag rätt, vill jag det här? Jag tänker bli en bättre människa genom att inte kritisera andra, alla är nämligen helig sin egen tro. Lika många människor, lika många åsikter. Jag vill ge kärlek, jag hoppas det finns någon som vill fånga den.

Men framför allt vill jag önska Er alla ett riktigt Gott Nytt År och förhoppningsvis kärleksfullt 2010!

Blomman filosoferar

Att vara eller inte vara …ihop. Är tvåsamheten överskattad, är självständighet ett annat ord för stark och fri? Är ensam stark? Är ensamstående ett annat namn för den nya livsstilen? Statistiskt sett är 80 % av alla hushållen i Sveriges storstäder ensamstående.

Ordet sambo är ett fint ord tycker jag. Min farfar hade en gång en hund som hette Sambo. På den tiden var det ingen som visste vad det ordet betydde. På den tiden var man antingen gift eller satt på glasberget. Något däremellan fanns inte. Man var hemmafru, man drack 11-kaffe (ordet fika fanns inte). Mannen jobbade och gjorde rätt för sig och drog in deg till familjen, frun födde barn och var hemma och hade middagen färdig när mannen kom hem från arbetet. Ordet familj betydde mamma, pappa, barn och alla hade samma efternamn och barnen var givetvis helsyskon.

I dag är det fler ensamstående än familjer. Av familjerna är det fler som är nya konstellationer än sådana som hängt ihop hela tiden. Det är fler som är sambo än gifta. De allra flesta heter två eller tre efternamn, utan att ens vara gifta. Av två syskon är oftast endast en av föräldrarna som är samma. De flesta barn i dag växer upp i växelvis boende. Det blir vanligare och vanligare med homosexuella familjer.

En ny tid … hänger jag med? Jag bor på landet i ett stort hus, med rum för fler. Jag har ett ben i gödselstacken utanför stallet och det andra i den urbana miljön i stan. Vill jag vara ensam … det är tungt att gå omkring och vara stark hela tiden … förändringens vindar blåser … att vara eller inte vara ihop – det är frågan!

En dåres försvarstal

Att vara med i en reality-såpa-serie i tv på bästa sändningstid med över 1,5 miljoner tittare i Norden är en upplevelse som går utöver allt man varit med om tidigare. Hela situationen och konceptet för Bonde söker fru går ut på att hitta kärleken. För att skapa spänning byggs det upp förväntningar och förhoppningar och slutligen blir det utröstningar. Förväntningar går i stå, förhoppningar grusas och ”fel” skickas hem. Lika många åskådare – lika många åsikter om rätt eller fel. Har producenten uppnått detta, liksom att något eller några kärlekspar hittar varandra, ja, då är man i hamn. För varje enskild deltagare upplevs det som en konstlad situation att vara övervakad av kameror hela tiden. Det hela är ett socialt spel och en tävling samtidigt … det blir som en bubbla där allt är på allvar och inget är på riktigt på samma gång. Och samtidigt ska man förmodas känna efter och helst bli kär så finns det också en slags överenskommelse om att leverera "bra tv".

Jag älskar spänning, jag gillar utmaningar, jag gillar att göra saker som är ovanliga … när jag befann mig mitt i allt detta fick jag korta flashar som sa mig att allt bara var påhittat. Vid flera tillfällen gick jag i rus och kände mig som vore jag inuti en målning av Salvador Dali.

Men det är svårt att vara objektiv och ha detta perspektiv. Jag “drogs med” och allt fokuserade på kärlek och att vi skulle tycka att Janne var en toppenkille … jag tyckte ju det av mig själv och behövde inte bli överbevisad. Hela upplägget på Sundbyholms Slott var fantastiskt, väl ordnat och oerhört vackra miljöer och proffsiga människor runtomkring. När vi kom till Jannes gård blev jag helt betagen i det vackra landskapet runt Järvsö och Ljusnan. Det pratades kärlek från morgon till kväll, eller möjligen var det inne i mitt huvud det kändes så. Jag blev förälskad i hela situationen, sommaren, gården, Sickan, naturen, hela kamerateamet, allt runtomkring … t o m i Janne. Förstås.

Janne är glad och charmig, han är manlig, har glimten i ögat och är kul, jag älskar hans humor. Vi gillar att dricka öl – direkt ur flaskan, båda två. Är han bonnig? Självklart är han det, men charmigt bonnig. Och för mig kommer han alltid att vara hårdrock. Ju längre tiden går börjar man tänka på hur man passar ihop. Jag kunde ana en viss distans när vi åkte hem från Norge, var det ett sätt att skärma sig från att inte involvera sig för djupt? var det ett sätt att säga att det aldrig varit något?

Själv började jag fundera, är han sorten som jag kan ha ett djupt samtal med, som läser böcker och faktiskt reflekterar över dom. Han är jordnära och jobbar fysiskt med kroppen på ett sätt som jag gillar – men finns det något mer under? Är det ”what you see is what you get”? Sådana reflektioner görs sällan i inledande skede när man endast går på sinnenas reaktioner. Men när förnuftet hunnit ikapp hjärtat kommer oftast tvivlen.

Denna sommar och höst har för mig inneburit en känslomässig berg-och-dalbana – jag har pendlat fram och tillbaka, upp och ner. Det var en kul och annorlunda upplevelse – inget jag vill ha ogjort. Janne är en mycket god vän och en bra människa som jag är glad över att fått lära känna.

Ingenting är någonsin en slump, och jag ser med ny spänning fram emot vad allt detta kan ha inneburit för mening i mitt liv.

Val är aldrig lätt

När jag lämnat Janne och Vålsjö för några dagar styrde jag bilen söderut, så långt söderut man kan komma i Sverige faktiskt. Falsterbo i mitt hjärta! Målet var alltså FalsterboHorseShow. Jag hade haft turen att få tag i en fantastiskt fin stuga att hyra denna sommar men pga mitt Hälsinge-äventyr blev det bara några övernattningsnätter, dock i goda vänners lag. Det var underbart att bara få vara ensam med mina närmaste vänner och utan kameror i några dygn. Därefter rullade bilen hem till mitt hus utanför Växjö. Efter att ha tvättat femtielva maskiner tvätt och sovit en natt i egen säng var det dags att packa om väskan. Nu skulle kosan styras mot Norge och Tromsö.

Jag körde till Arlanda och Janne skulle möta upp ungefär samtidigt. Vi bestämde att ses kvällen innan avfärd eftersom planet skulle lyfta redan tidigt nästa morgon. Vi hade bokat rum på Radisson på Arlanda och vi tog varsin öl i baren innan vi gick o la oss.

Efter en god hotellfrukost kollade vi gate och checkade in. Planet lyfte i tid, destination Oslo. Efter en bensträckare i Oslo lyfte vi äntligen mot Tromsö. Alla i vårt kamerateam var otroligt glada och nöjda att fått följa med till just Tromsö, som de ansåg var mycket häftigt. Stämningen var glad och uppsluppen, både Janne och jag kom in i gänget och vi var som ett enda stort kompisgäng som åkte ihop på en kul resa.

När vi landat skulle det filmas. Vi ställde gärna upp, det kändes numera som ett naturligt inslag i vardagen. Därefter åkte vi minibuss genom ett landskap som fullständigt gjorde oss alla stumma till en början. Sedan började vi samtidigt ropa i kör ”Kolla” - ”Kolla där” och alla pekade åt alla håll … något så vackert tror jag aldrig att jag sett tidigare! Vi stannande efter nån timmes åktur och käkade lunch på en kvarterskrog. Nyfångad fisk stod på menyn såklart! Underbart gott, sedan gick färden vidare genom höga berg med snö längst upp och gröna dalar, allt till ett silverblått hav och klarblå himmel … jag var tvungen att nypa mig i armen – var detta sant? var det en saga alltihop?

Äntligen var Janne och jag på resan ihop! Vi var fullständigt betagna i Nordnorges skönhet och nästa stopp var vid en strand där det låg ett gäng med renar. Alla tog massor av foton och kamerateamet var alldeles till sig av allt det vackra.

När vi kom fram till målet, Hamn i Senja, var det som att se ett vykort. När man trodde att man sett allt vackert så var det ändå lite vackrare! Vi fick en lägenhet som låg allra längst ut på bryggan. De hade bäddat jättefint i sovrummet med rosenblad i form av hjärtan utlagda, det var verkligen romantiskt. Champagnen stod på kylning och vi skålade för en trivsam tillvaro. Vi var fullständigt överens om att detta var den bästa resan vi kunde få.

Dessa dagar i Norge är ett av mina finaste minnen i mitt liv. Atmosfären var fantastisk, alla människor vi lärde känna, kamerateamet som vi kom nära, alla utflykter vi fick göra, otroligt god mat. Naturen måste upplevas! Flera kvällar när vi fick ensamtid gick vi iväg själva. En av kvällarna bestämde vi att gå upp på en mindre topp som låg nära hotellet. Det visade sig vara brantare än vi trodde men tävlingsinriktade som vi är båda två kom vi upp till slut. Väl där insåg vi att vi kommit rakt in i ett fiskmås- och gråtrutnäste. Vi blev attackerade gång på gång. Som närmast dök de rakt ner på oss och touchade Jannes keps. En annan kväll badade vi badtunna i form av en båt. En kväll gick vi till en grotta. En av dagarna gjorde vi båtutflykt på de s.k. ribbåtarna, det var jättehäftigt. Skärgården i Tromsö är enorm och storslagen. Vi fick klä på oss varma overaller som gjorde att vi kunde njuta utan att frysa. En dag skulle vi vandra och gick högt upp till en sötvattenssjö, som låg mellan bergstopparna, där vi fiskade, Läs: Janne fiskade och jag försökte men det gick inte så bra, vi gjorde upp eld och grillade korv istället. Näst sista dagen fick vi åka i en lyxyacht på valsafari. Yachten körde långt ut men det gick hög sjö utanför skärgården så någon val blev det inte i sikte.

På tal om val. Jag började fundera på om valet Janne gjort var rätt, självklart tyckte jag det, jag hade ju blivit förälskad, men vad kände Janne – egentligen?

Hjärtklappning!

Sista dagen på gården och dags för utröstning, en ska åka hem. Jag har sovit väldigt dåligt hela natten, vridit och vänt mig tusen gånger innan jag till slut på morgontimmarna lyckades få någon timmes sömn. När jag vaknade kände jag mig helt urlakad, ingen bra början. Vi dukade upp till frukost ute, det hade redan hunnit bli varmt. Stämningen var spänd och Janne frågade hur det kändes. ”Sista måltiden” sa Anette, och det tycker jag var ett roligt svar... vi kände båda allvar samtidigt som vi redan hade lyckönskat varandra. Varken jag eller Anette visste hur Janne skulle göra. Han var, om möjligt, ännu mer pokerface än tidigare.

När frukosten var avdukad fick vi lite egen tid, Janne försvann iväg med kamerateamet. Vi visste inte när Linda skulle komma, bara ATT hon skulle komma ... jag gick iväg för mig själv, jag var så nervös att jag kunde inte sitta still. Jag gick till badplatsen och satt på bryggan och filosoferade, jag gjorde armhävningar, jag joggade en runda. När jag var fysiskt trött gick jag och duschade och bytte kläder. Anette hade försvunnit iväg men jag visste inte vart. Det kom en tjej från kamerateamet och hämtade mig. Vi skulle åka iväg, sa hon. Jag fattade ingenting, jag frågade men fick inga svar. Hon pratade väder, typ.

Det drog upp mörka molm på himlen...är det ett omen tänkte jag och modet sjönk i takt med att åskan började skava i kanterna. Jag blev bara mer och mer nervös ju längre vi satt i bilen, när vi äntligen var på väg tillbaka mot gården var jag illamående av nervositet, jag visste ju ingenting. När jag mötte kamerateamet sa de åt mig att gå grusvägen fram. Jag började gå och kände att knäna skakade... jag var rädd att ramla. Jag såg att Janne satt vid sjökanten på en upp-och-ner-vänd båt. När jag fick se honom höll hjärtat på att stanna. Jag minns inte ens att jag gick fram till honom men på något sätt satt jag i alla fall jämte honom. Han började prata... ”Som du vet ska det bara bli en kvar... som du vet kan jag bara välja en...” han återupprepade detta om och om igen ... Jag satt redan i bilen på väg hem, i min tanke. Då sa han ”så jag undrar om du vill vara kvar här?” ...DÅ stannande hjärtat. Vad. sa. han. Hela min kropp försattes i chock, jag minns inte vad jag svarade. Men jag blev väldigt, väldigt glad. Innerligt glad. Jag ville bara krama honom och det gjorde jag också. Han sa att jag skakade som en liten hund! Japp, det gjorde jag också...likt en whippet där musklerna darrar helt okontrollerat försökte jag tänka klart, men det var lika dimmigt som slaget vid Lützen.

Linda kom fram och gratulerade och berättade att vi skulle få resa iväg. Jag blev nyfiken på resmålet och hon sa att det var inte så långt därifrån. Svenska fjällen tänkte jag då, men hon fortsatte och berättade att vi skulle få åka till Nordnorge och Tromsö. Det hade jag hört skulle vara exotiskt vackert med höga berg och djupa dalar, något som verkligen stämde överens med denna dagens känslostormar... och nu skulle vi få åka iväg och bara få vara själva, vilken härlig känsla!

Toppen på toppen!

Jag vaknade denna morgon till att solen strålande in genom fönstret och kittlade mig i näsan, jag hade glömt att dra ner rullgardinen kvällen innan. Sickan har börjat vänja sig att det ”finns damer i huset” som Janne uttrycker det. Dörren stod lite på glänt och Sickan slank in och tittade på mig. Hans pigga ögon sa ”dags att stiga upp nu va?”. Det tog dock inte många sekunder förrän han hade hoppat upp och gosat in sig under täcket. Så var det med den karaktären! Jag steg försiktigt upp och lät Sickan ligga kvar. Jag gick ut i köket och gjorde te. I dag skulle både Anette och jag få gå på ensamdejter med Janne.

Det var en fin dag och solen sken från klarblå himmel, det verkade ju lovande. Varken jag eller Anette visste vad Janne hade för planer. Lite senare på förmiddagen fick vi veta att jag skulle följa med på en picknick med Janne, vi skulle få lunch med oss. Eftersom det var varmt ute tog jag på mig shorts och linne.

Målet för picknicken var toppen på Klacken! Dit hade jag ju redan gått ett par gånger men det är så oändligt vackert däruppe att jag absolut inte kan få nog. Jag älskar alla naturupplevelser i allmänhet men kom att bli fullständigt knockad av naturens skönhet i trakten kring Järvsö.

Väl uppe på Klackens berghäll satte vi oss och mumsade på lunchen och skålade … i cider och vatten … men oavsett vad det var för dricka så var det trevligt och mysigt. Janne la armen om mig flera gånger och vi pratade avslappnat och skrattade mycket. Det blev även några pussar. När jag vid något tillfälle sa jag att det var gott (jag menade att pussen var god) så sa Janne ” än är det inte slut, det kanske är början på något nytt”. Av stundens ingivelse svarade jag: ”Det tummar vi på” … Janne sträckte fram tummen utan tvekan och sedan tror jag inte någon av oss tänkte mer på det. Det var mest en kul grej, jag menade inget särskilt och det tror jag inte att Janne gjorde heller. Jag har ett motto jag brukar leva efter: ”Lev i nuet och känn att du är nöjd just där du är” och ungefär så kände jag i denna stund.

När vi kom tillbaka till gården gick jag och la mig för att vila lite. Anette höll på att göra sig fin. Hon är duktig på att sminka sig och hade en fin klänning. Jag förstod att de senare skulle ge sig iväg på middag. När jag blivit själv lagade jag kycklinggryta med ris, thaiinspirerat med grön curry och lime. Efter att jag ätit tog jag en promenad med Sickan. Tiden gick oändligt långsamt. Jag tränade lite. Jag duschade och kollade sen var det var på tv. Jag funderade på hur Janne och Anette hade det.

Jag kunde inte sova, zappade mellan kanalerna på tv, kunde inte koncentrera mig. Jag tittade på klockan, minuterna sniglade sig fram. Vid midnatt hörde jag hur det skramlade i hallen. När de kom in i vardagsrummet så var de väldigt fnittriga, säkert hade de fått dricka något annat än cider … de berättade att de ätit middag i ett vackert lusthus, att det både regnat och varit soligt samtidigt. Jag har ganska torr humor ibland och fällde kommentaren ”det var ju lustigt” … Janne frågar efter en stund hur vi känner det inför morgondagens val. Anette svarar ”nervöst”, jag svarar ”jobbigt”. Det jag inte visste då var hur rätt jag skulle få …

Tre ska bli två

Luften surrade eller var det i mitt huvud ... nerverna dallrade, spänningen var påtaglig … vi var fyra stycken som gick omkring och försökte undvika att prata om det alla tänkte på. I dag skulle en av oss tjejer åka hem. Janne var om möjligt ännu mera pokerface än tidigare. Han höll sig för sig själv och sa nästan ingenting, jag försökte tolka hans spända käkar men det var helt omöjligt. Efter frukosten fick vi lite egen tid och jag tog kameran och gick på en liten fotosession. Vattenfallet, hjortarna, badplatsen – alla blev de föremål för min lins.

Så är stunden inne som alla väntat på men inte velat inse ska komma. Vi tjejer går upp till sommarstugan för att vänta in Linda. Hon ska först prata enskilt med Janne. Vi är väldigt nervösa, jag biter på naglarna, Josse röker … vi säger ingenting, tankarna far omkring, vi är nog lite vilse i spenaten allihop.

Så får vi tecken att gå ner mot sjön och sätta oss på en filt. Janne och Linda kommer. Lite kallprat och sedan frågar Janne om Anette vill vara kvar. Hon svarar såklart ja, därefter uppstår en stunds väntan … när han sedan frågar om jag vill vara kvar blir jag först ledsen för Josefinas skull men trots det infinner sig en lättnad inombords.

När Janne vinkat av Josse får vi veta att vi ska åka iväg. Jag tycker det känns skönt att få lämna gården för en stund, denna dagen har varit så känsloladdad att det behövs lite andrum någon annanstans.

Senare på kvällen blir vi skjutsade i bil ner till Ljusnan, vi ska få åka flotte. Att få guppa iväg ut på denna vackra älv tog först andan ur mig … fantastiskt vackert! I picknickkorgen finns vitt vin och räkor, ost och baguetter. Otroligt gott. Vi skojar och pratar och skålar för denna fina kväll. Det var oerhört befriande att få skratta! Efter att ha åkt ganska långt går vi iland i en kohage – passande! Vi sätter oss alla tre på slänten och beundrar den vackra solnedgången. Janne lägger sina armar om oss och jag känner hans värme. Funderingarna från tidigare under dagen gör sig påminda. Han frågade Anette först, betyder det något? Tankarna snurrar, luften surrar – är det vinet eller känslorna som gör mig svag? Solen sänker sig bakom horisonten och jag undrar stilla vad som ska hända härnäst …

Ingen kalvdans på rosor

Slakt betyder avlivning av djur och den beredning som följer direkt efter avlivningen. Om djurets kött ska användas till livsmedel följs slakten av styckning. När man som jag gillar att äta kött är detta något alldeles naturligt. Sedan urminnes tider har dödandet av djur varit människans sätt att få i sig föda. I våra gener är vi rovdjur men vi fungerar även som gräsätare. Att vara köttbonde är ett yrke och en livsstil. Jag beundrar Janne som jobbar med detta, det är både ett skit- och slitgöra.

Tidigt på morgonen skulle slaktbilen komma. Vi gick upp till ladugården och Janne räknade in vilka som skulle få åka. Transporten kom och lämmen fälldes ner. En del tjurar gick ganska villigt upp. Andra var mer tveksamma till att beträda dödens väntsal. Vid något tillfälle när särskilt en ljusgul Charolais i stort sett vägrade att gå in i transporten fick man en föraning om Jannes temperament – blixtrande svordomar och snabba reflexer kom över denne annars tämligen sävliga norrlänning, en annorlunda upptäckt.

När slaktbilen åkt med sin dyrbara last till slakteriet (läs: till de evigt gröna ängarna) var det dags att själv få sig något till livs – jag hade blivit hungrig! Efter frukosten satt Janne på kontoret och fixade med administrationen av tjurarna som åkt.

Sedan frågade Janne mig om jag ville följa med ut i ladugården och jobba. Yes, tänkte jag, äntligen ett riktigt karla-göra. Jag avskyr att sitta still. Att få jobba med kroppen har för mig alltid varit ett nöje, oavsett om det gäller jobb eller träning. Vi började med att mocka och fixa till i spiltorna, därefter hämtade vi spånbalar som jag tömde och räfsade ut. När vi var färdiga föreslog Janne att vi skulle ta en paus innan vi gick tillbaka till huset. Efter en liten promenad ner längs vägen gick vi in i hagen med kalvarna och ner till sjön. Vi satte oss och pratade lite. Om allt och inget. Om livet i största allmänhet och om senaste dagens händelser i synnerhet. Janne la sig ner i gräset och jag gjorde detsamma. Vi höll varandra i handen och det var en mysig känsla.

Senare på dagen var det dags för Josefina att få gå på ensamdejt med Janne. De gjorde fikakorg och gick iväg. Anette och jag stod i köket och lagade mat. Medan maten stod på spisen hittade jag en rolig bok med fräckisar, både Anette och jag skrattade gott.

När Janne och Josefina kom tillbaka var de uppsluppna och glada och det skojades en del om kaffet. Både Josse och Janne gillar starkt kaffe. Anette hade bryggt kaffet till termosen men tydligen inte lyckats särskilt bra med det. Eller var det möjligen perkulatorns fel?! Eller var det möjligen med viss beräkning som det blev av svagare karaktär?! Vi lät det bero och förstod att de hade haft det mycket, mycket trevligt ändå.

Jag började fundera … vad kände Janne egentligen? hur skulle det här sluta? Jag hade fått en liten, liten fjäril som flög omkring därinne i magen, en av många kluvna känslor. Dagen efter skulle det vara utröstning … vem av oss skulle få åka hem?

Det börjar hetta till!

Bättre vara ute på hal is och ha det glatt än gå i lera och sörja … på Kilafors rockfestival var det lerigt men knappast något att sörja över!

Vi ska få gå på rockfestival! YES! Jag har givetvis mitt nitbälte på mig och mina coolaste jeans och ett svart linne. Josefina har make-up-talanger (eftersom hon även säljer sådana produkter) och jag frågar om hon vill sminka mig inför kvällen. Det vill hon och jag blir jättenöjd med resultatet. Vi åker iväg men när vi kört några mil inser vi att vi glömt biljetterna … någon snäll människa från kamerateamet kör tillbaka och hämtar dem … vi står kvar på macken i Vallsta och väntar. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Det var sjukt kul och roligt och avslappnande att få lyssna till riktigt bra musik på HÖG volym ihop med likasinnande – jag älskar rockfestivaler, musik ska upplevas live! Ända sen mina gymnasieår på 80-talet och jag var med då Rockparty startade har jag varit en trogen festivalbesökare av både Hultsfred, Roskilde, Sweden Rock, Emmaboda m fl.

Vi fick gå in backstage och kom lagom när H.E.A.T började sitt uppträde. Jag tror att Janne gillade det lika mycket som jag. Det blev en ganska fysisk kväll, han kramade oss alla tre och höll armen om mig vid flera tillfällen. Vi drack god öl och JackDaniels på burk. Kilafors var första gången för mig men en angenäm upplevelse … i flera bemärkelser … denna natten kom jag till flera insikter.

Fyra ska bli tre …

Det är lördag, solen strålar från en klarblå himmel och det är en varm bris – vi dukar en fin frukost ute med blått tema. Vi visste inte vad denna dag heller skulle bjuda på men när vi plockat undan från frukosten så ska vi samlas vid garaget i oömma kläder.

Janne hade förberett att vi ska måla om garaget. Både Anette och jag har tagit jobbarkläder på oss, Josefina är den enda av oss som är mera tjusigt klädd, hon har en vit bomullsklänning! Vi skulle måla med rödfärg förstås och jag tar på mig den grannlaga uppgiften att röra. Först fick vi plocka undan lite bråte och sedan kom Janne med mera färg och nya penslar. Anette börjar med att skrapa och sopa ytterväggarna. Jag har inga bekymmer med höjdskräck så jag tar stegen och målar det som är högst upp. Josefina och Inger ger sig i kast med att måla gaveln. Anette hann aldrig börja måla för Janne kom och ville ha med henne på ensamdejt – de ska åka till hjortarna. Jag tycker inte det känns så kul just då – jag ville också hälsa på hjortarna. Men, men, nu är det som det är och det är bara att gilla läget. Jag målar och målar och målar och målar och tränar lite armhävning som avkoppling. När Josefina och Inger målat klart gaveln så gör Josse något roligt, hon skriver ”Josse -09” och ritar ett hjärta med målarpenseln inne i garaget. Jag känner på mig att Janne inte skulle gilla det men hör att han säger nåt klämkäckt om ”bomärke”.

När vi är färdiga med målningen och Anette och Janne äntligen kommer tillbaka får vi lite tid att duscha och byta om. Snart ska det bli ”utröstning” och vi får veta att Linda är på väg. I en intervju säger jag att jag tror det blir Josse som får åka hem, varför jag tror det beror på att hon reagerade så starkt när Janne pratade om slakten. Sedan har hon en liten fobi, hon är väldigt rädd för spindlar. Personligen kan jag tycka det borde vara jättesvårt att tänka sig ett liv på landet ihop med en köttbonde i en miljö som kryllar av spindlar.

Men det är Janne som väljer, och när Linda dyker upp sitter vi på filten uppe på ängen. Solen strålar och vädret är underbart. Först blir det lite kallprat och sedan väljer Janne att fråga Anette först, om hon vill vara kvar på gården. Hon svarar ja och ser glad ut! Därefter frågar han mig och jag blir såklart jätteglad, tror jag har svårt att dölja min glädje som riktigt bubblar inombords! Efter en stunds tystnad ska han så välja mellan Josse och Inger. I denna sekund tror jag faktiskt ingen vet, mer än Janne … när han så frågar Josefina om hon vill stanna kvar på gården ser hon faktiskt lite chockad ut.

Det blir alltså Inger som får åka hem … jag är kluven inför det, samtidigt som jag lärt känna Josefina och gillar hennes personlighet så gillar jag Ingers värme. Och eftersom hon och jag bott och sovit i samma rum har vi kommit ganska nära varandra. Det är med vemodig känsla jag säger ”Hejdå” till Inger.

Eftermiddagen övergår till kväll och snart visar det sig att vi får världens överraskning!

Mer kärlek åt folket!

Ärligt... när världen ser ut som den gör, varför bry sig om ovidkommande saker? Eller är det just därför? För att det stora – det som vi inte kan ta på, är för stort – världskrigen bekommer inte oss. En notis i tidningen. 14 döda i Afghanistan, självmordsbombare i Bagdad dödade 3 och 21 allvarligt skadade, bilbomb dödade 9 människor i Pakistan, däribland två barn, femtonårig våldtäktsman, bränder i skolor, allt fler svälter i världen, naturkatastroferna avlöser varandra, tusentals männniskor blir hemlösa, barnpornografi, NasDaq-börsen svagt nedåt... att lyssna på nyheter är oftast deprimerande... Första huvudnyhet är oftast av hemsk karaktär, som avlöses av någon vd som fått kicken med gigantisk fallskärm... för att inte deppa ner sig totalt avslutas varje nyhetsprogram med ett lite gladare inslag om djur eller natur för att förlösas med vädret, som alla (svenskar) egentligen sitter och väntar på, nyhetsprogrammets höjdpunkt...oftast blir man dock deppig även av detta. Bättre då att bry sig om att läsa bloggar, läsa om och titta på klipp på nätet, senaste smaskiga nöjesskvallret, kolla in sin egen status på Ansiktsboken, uppdatera med fyndiga kommentarer, kanske kritisera någons inlägg i ett diskussionsforum, längta tills Robinson börjar. Jag funderar på om vi har för lite viktigt att bry oss om? Eller är vi bara alla enkla simpla varelser som drivs av att få veta vad andra gör? Och samtidigt få läsa våra egna rader? Tillfredsställelsens sötma när ens text läggs ut för allas ögon. Själv fick jag ett brev från Frälsningsarmén igår. Skänk en slant till den som har det svårt, står det. Kanske inte alla bryr sig om nöjesspalten, senaste bloggen med hippstämpel eller senaste avsnittet av Bonde söker fru, tänker jag och överför en medelstor summa till ett kontrollerat 90-konto. Att stilla sitt samvete är en god gärning – särskilt om den kan göra nytta för någon annan.

Lysande Sickan!

Jag tittade mot Ingers säng men kunde inte se något först. Rätt som det var stack Sickans nos ut ur täcket – han snarkade! Lättad somnade jag om.

På morgonen vaknade jag väldigt tidigt och insåg att det var nog bara jag som var så morgonpigg. Jag var nyfiken på hur det såg ut i omgivningarna så jag tog på mig mina träningskläder och gav mig iväg på en joggingtur. Jag tog höger från gården sett och sprang cirka 500 meter till jag kom till en skylt där det stod ”Klacken - norr” … min nyfikenhet väcktes och jag förstod att det var en väg upp mot toppen av berget som man kunde se från Jannes gård. Jag ömsom gick och sprang och det var en skön urladdning – väl uppe på toppen fick jag min belöning – vilken utsikt! Jag andades in den klara luften och insåg att här var inte svårt att trivas. På vägen ner kändes allt ännu lättare och när jag kom tillbaka till huset gick jag direkt och duschade. Ingen hade ännu stigit upp så jag gick och hämtade morgontidningen och gjorde mig en kopp te.

Inger var den som vaknade därefter och sedan Josefina. Anette och Janne verkade vara av den mer morgontrötta typen. Vi gjorde frukost i köket. Allt filmades och det var lite svårt att prata naturligt. Vad skulle hända i dag undrade vi? Efter att det varit uppsprickande på himlen på morgonen började det åter regna.

Vi skulle gå på filmad rundtur på gården och vi tog på oss våra nya fina gummistövlar som vi fått från Viking. Janne visade och berättade om det mesta, allt från den gamla traktorn (som alla, även jag, trodde var en Grålle) till tjurarna och slakten. Josefina blev känslosam när vi var hos tjurarna, hon började gråta och tyckte det var hemskt att de bara föds och göds för att sedan slaktas när de har ålder och vikt inne...

Lite senare fick Inger den första ensamdejten på gården med Janne. De gick iväg och skulle fixa med foder till tjurarna. Det tog ganska lång tid innan de äntligen var klara och kom tillbaka. Jag gick mest omkring inomhus och fixade, diskade – plockade undan, låg och läste. Josefina löste mycket korsord och drack kaffe, Anette pluggade på sitt buskis-manus. Det fortsatte regna hela dagen.

När eftermiddagen övergick till kväll fick vi reda på att vi skulle åka iväg allihop. Vi skulle packa badkläder, trots att det fortfarande regnade, och ta med både handdukar och filtar och lite varmare kläder. När vi kom fram visade det sig att vi skulle få bada bastu! Det var världens sötaste lilla bastu som var byggd som en liggande tunna, rund form alltså – jättehäftig! Belägen vid en fantastiskt vacker liten insjö med bryggor och en liten strand och ett vindskydd. I vindskyddet kunde man sitta och även fixa med eld och grilla över öppen eld. När vi skulle gå in i bastun första gången och bli filmade ville Sickan följa med in, eftersom bastun var kall först. Han sprang ut och in ett par gånger tills han insåg att det var nog inget för honom allteftersom temperaturen höjdes. Vi brassade på och snart satt alla och njöt och svettades. Jag älskar att basta så jag var väldigt nöjd. Det fanns en fiffig uppfinning med en lucka som man kom åt från insidan men själva innehållet i luckan befann sig i en låda på utsidan. I denna låda stod iskalla öl!!! gissa hur gott det var att sticka ner handen i luckan och fiska upp en iskall öl utan att behöva gå ut från bastun... Jag konstaterade att jag var brunast, Janne var ganska blek, särskilt om benen och med kritvita fötter, kanske typiskt för en bonde?! Han skojade och sa att han inte badat på fyra år så vi tyckte väl att det var på tiden nu då! När vi satt i bastun ville Josefina att vi skulle ha hand-spa för hon hade med sig krämer för händerna, typ peeling och olika lotioner. Efter att vi svettats en massa var det dags att bada. Vi gick i en viss ordning och jag valde att gå ner för stegen från bryggan. Vattnet var isande kallt men ganska svalkande ändå. Vi gick tillbaka och bastade lite till.

När vi kände oss nöjda var det dags att sätta igång den riktiga elden utanför så vi kunde grilla korv. Det var gudomligt gott med nygrillad korv och mera öl. Jag blev lite lurig och drog till och med en ganska rå fräckis... Efter att vi ätit så ville Janne gå på ensamdejt med mig! Wow, äntligen liksom... vi gick iväg upp längs grusvägen och Sickan hängde med och började jaga får som gick i en hage. När vi gått en bit föreslog Janne att vi skulle sätta oss. Vi såg en sten men det var lite kallt o fuktigt men vi tog min skinnjacka som sittunderlag. Jag frös lite men Janne höll om mig och det kändes mysigt … vi pratade om hur det var och vad som hänt på Sundbyholm. Efter ett tag kände vi oss tvungna att gå tillbaka. De andra verkade tycka vi varit borta länge?! Men jag som tyckte det tagit slut alldeles för fort! När vi långt senare packade ihop och åkte tillbaka till gården var alla trötta och jag gick nog och la mig först av alla, mycket nöjd med dagen.

Nytt utseende ...

Ett skal är bara yta...likt en banan kan man vara gul och hal... likt insidan kan man vara fadd och mosig... likt ett äpple kan skalet glänsa och insidan paradoxalt nog vara sur och stenhård... Yta är ett utseende. Insidan räknas... vad som döljer ett vackert – eller fult – skal kan man vid första anblicken inte veta. En blick säger mer än tusen ord ... ett ansiktsuttryck likaså... det kräver dock sin kunskap att skilja på mikrorörelser hos ett kanske okänt ansikte. Likt en fullfjädrad pokerspelare kan man tro sig dölja en tanke eller sinnesstämning. Själen lever sitt eget liv ... innanför ramarna händer mer än vad kroppsspråket någonsin kan avslöja. Ett nytt utseende signalerar nya intryck som ger uttryck för nya tider. Från sommartid till vintertid. Från sommarskrud till vinterbonad. Lockarna i nacken måste bort, sax eller klippmaskin? Hästarna har satt vinterpäls, oljan ska droppas försiktigt i skäret... Det får bli tjockare mössa, tjockare täcke... Likt en brunbjörn slumrar jag till under vardagsfiltens grå massa och önskar att idet vore greppbart, att försvinna ett litet tag. Utsidan är nollställd och håller samma temperatur som kvicksilvret visar... inuti en sprudlande timotejtjej på sommarens klöveräng...

Äntligen framme!

Regnet fortsatte, det var ett ihärdigt regn och de norrländska myggorna gjorde entré på mig – det var en bekantskap jag gärna kunde varit utan!

Men så ÄNTLIGEN skulle jag få köra till Jannes gård Vålsjö, strax utanför Järvsö. Jag körde förbi flera gårdar och intuitivt kände jag efter om det kunde vara Jannes gård som jag närmade mig. Vägen gick genom ett böljande vackert och grönskade landskap med kullar och berg. Det kändes som man körde i en dalgång på väg mot Vålsjö. Efter flera kilometer såg jag hjorthägnet på vänster sida och förstod att jag började närma mig. Ett vattenfall drog min blick till sig på höger sida och sen såg jag att jag kände igen mig. Här var det! Jag tog höger och filmteamet var på plats för att filma min ankomst. Så fort jag vred av motorn blev jag nervös. Tänk om det skulle kännas konstigt att se honom igen? Tänk om han var annorlunda hemma? Jag hann inte fundera mer utan gick ut och tog min packning och gick mot dörren, jag förstod att huset rakt fram var hans permanentboende. Innan jag hunnit ända fram öppnades dörren och Sickan kom utrusandes. Just då tittade solen fram. Janne hälsade välkommen och jag fick en kram. Han frågade om resan gått bra och vi gick in. Han visade var jag skulle bo. Därefter gick vi till köket där Josefina och Inger redan satt. Det första som slog mig var att det var ett hemtrevligt hem men ganska olikt min stil. Detta såg mer ut som ett barndomshem från 70-talet där det mesta fått stå orört. Gemytligt och familjärt. Det andra som slog mig var att Josefina hade en exakt likadan klänning på sig som jag hade haft på Sundbyholm den dagen när vi fått våra blombuketter.

Janne bjöd på fika och god hemlagad kaka (av mamma?). Därefter var det dags för honom att åka och hämta Anette på stationen. Jag, Josse och Inger blev lämnade kvar och passade på att gå husesyn. Ett ganska stort och rymligt hus med potential. Det började klia i min inredningsådra direkt …

Det tog lång tid innan Janne och Anette var tillbaka så vi började nästan att bli oroliga. När de äntligen kom och alla var installerade i huset och det var bestämt var vi skulle sova så fick vi en rundvandring på gården. Tjurarna var väldigt söta, både de unga och de äldre. När kvällen kom hade Janne förberett för grillning. Köttet var marinerat och luktade himmelskt. Vädret fortsatte att vara av växlande natur så ute kunde vi tyvärr inte sitta men väl på logen. Janne städade undan och jag och Anette stod i köket. Det dukades upp och det blev väldigt lyckat med många tända ljus som vi till slut hittat, Josse letade som tokig efter värmeljus i hela huset! Till köttet blev det klyftpotatis och sås. Såsen är en historia i sig, men det vi en annan gång! Köttet var fullkomligt ljuvligt – hjortfilén var så otroligt god att det är svårt att finna sig i att äta något annat efter det. Janne bjöd på snaps och öl och vin och whisky till maten. När vi till slut gick och la oss denna första kväll på gården kände jag mig nöjd, inspirerad och mycket mätt. Inger och jag sov i samma rum och hon fick Sickan som sällskap i sin säng. Vid ett tillfälle på natten vaknade jag av att det lät från Ingers säng ...

Hej då Sundbyholm!

Ny morgon och dags att lämna vackra Sundbyholm. Jag steg upp tidigt och hoppade över frukosten på slottet, jag ville bara komma iväg. Väl hemma igen och några dagars välbehövlig vila. Snart var det dags för gården, det vill säga att få flytta in på Jannes gård i Järvsö ihop med de tre andra tjejerna; Josse, Inger och Anette. Det kändes spännande … mest för att få se hur det ser ut i verkligheten, träffa Janne igen, träffa Sickan, få se Janne i sin egen miljö, se tjurarna och förhoppningsvis även hjortarna. Tiden gick oändligt långsamt, jag var dagvill och hade kommit in i en märklig semesterlunk med nervösa förtecken - jag var förbluffande trött, fumlig och glömsk dessa dagar, det var som om jag gick och samlade energi ...

Så var det äntligen dags att styra kosan norrut! Jag bestämde mig även denna gång för att köra själv. Jag packade bilen full med alla möjliga kläder. Och självklart mina stallskor med stålhätta, jag antog att vi skulle få vara i ladugården. Jag hoppades att även hästen skulle vara kvar så man kanske skulle kunna få sig en ridtur. Eftersom jag hade dryga 70 mil att köra så övernattade jag hos goda vänner på Lidingö. Kvällen avnjöts i gott sällskap med grillat och vin.

Nästa dag ringde klockan tidigt och nu var det dags för avfärd mot Jannes gård. Klockan 12 skulle jag vara på centralstationen i Järvsö. När jag lämnade Stockholm bakom mig började det att regna. Regnet övergick i skyfall och under flera timmar var himlen som öppen. På radion gick de ut med klass-1 varning, det blåste kraftigt i Gävleborgs län och norrut, det kunde falla träd över vägarna och alla uppmanades att ta det väldigt försiktigt i trafiken. Eftersom jag kör fyrhjulsdrivet känner jag mig ibland överdrivet säker och E4:an passerades norrut i normal takt. Jag har besökt både Järvsö och Vallsta tidigare så vägarna var inte helt obekanta, jag kom fram till centralstationen i tid. Det regnade fortfarande men jag tog min tillflykt till ett café och passade på att få i mig en god hemlagad paj. När nu hjulen stannat började tankarna istället snurra ... vad skulle hända? Vad skulle vi göra? Snart skulle jag få veta ...

Strålande höst

Alla Helgons Dag är en samlingsdag för mindre betydande helgon som inte fått en egen plats i den kristna kalendern. Det är även en koppling till mer allmän minnesdag över de döda. Detta har rötter i förkristna keltiska traditioner och övertogs sedan av de kristnade germanerna. Man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar, vilket lever kvar i den moderna seden att tända ljus, smycka och vaka över anhörigas gravar. ”Alla helgons dag” har även namnet ”Alla själars dag”. I dag tänker jag tända flera ljus.

Vidare!

Gruppdejten bjöd på öppet landskap med vackra böljande rapsfält. Vi skulle ha picknick i det gröna – härligt! Väl framme visade det sig vara uppdukat med vackra filtar och mjuka kuddar i en fantastisk glänta mellan rapsfälten. Lyktor i olika färger hängde i träden och allt kändes genomtänkt och romantiskt. När vi slagit oss ner bjöd Janne med en skål saké och det dukades upp till sushi – alltigenom i japansk anda. Nu tillhör inte sushi mina favoriter men det var gott ändå. Jag hade mycket trevligt och lät mig berusas av både saké, japansk öl och den goda utsikten som gav vissa insikter.

Janne bjöd några av oss på enskilda dejter. Katarina och Veronica fick gå iväg. När det var min tur blev jag glad, jag ville verkligen få ensamtid med Janne. Vi gick iväg på en vacker skogsväg och nu värmde solen skönt igen. Vi pratade om allt möjligt och vid något tillfälle snuddade våra armar – det gick som en elektrisk stöt igenom mig. ”Va? höll jag på att falla för denna karl?” hann jag tänka – sen var förtrollningen bruten av någon i filmteamet som ville ha oss från en annan vinkel. Vi gick fram och tillbaka på både skogsvägen och igenom rapsfälten. Efteråt var det dags för enskilda intervjuer av var och en. Jag var upprymd och fick säga om saker gång på gång tills scriptan Lotta var nöjd.

Sedan var tiden inne som alla var nervösa för. Det var när Janne skulle välja ut vilka fyra han ville ha med sig hem till sin gård. Stämningen stegrades bokstavligen och det drog ut på tiden. När Linda äntligen kom var alla rejält taggade. Janne frågade först Josefina, sedan Anette, sedan Inger ... därefter en stunds paus … Nu var jag riktigt nervös och trodde kanske att jag gjort bort mig någonstans … men så till slut, frågade han ”Åsa, vill du följa med mig hem till gården?” Jag svarade såklart ”Ja, det vill jag gärna”. Det kändes pirrigt och förväntansfullt på samma gång.

Senare samma kväll när jag var på väg upp till hotellrummet råkade jag ut för en av deltagarnas dåliga humör … min inställning till det är att jag tar ingen skit från människor jag inte respekterar.

Full av intryck, insikter och känslor somnade jag fullt påklädd i framstupa sidoläge ... väck inte den björn som sover, for igenom huvudet - men vad menade jag med det egentligen?

Sex på dejt

Nästa dag mötte jag några tjejer utanför hotellentrén, de skulle åka hem. Vi pratade en stund och de lyckönskade mig vidare i jakten på kärleken. I dag skulle vi sex som var kvar få gå på gruppdejt med Janne – spännande! Vad vi skulle göra eller vart vi skulle åka, det visste vi inte och det spekulerades vilt. Efter frukost skulle vi samlas nere vid hamnen.

Denna dag tornade molnen upp sig och det varnades för åska. Väl nere vid hamnen var vi samtliga fyra bönder med sina respektive sex brevskivare. Det började regna och vi tog skydd i ett tillfälligt uppställt partytält. Vi visste fortfarande inte vad som skulle hända. Under en timme vräkte regnet ner och alla stod och tryckte och började klä på sig det extra vi hade med oss, temperaturen sjönk. Efter en stund kom Janne fram till mig och började prata. Vi pratade om väder och vind (passande) och om djur (hans tjurar, Sickan och mina hästar) och om jordbrukspolitik.

När regnet upphört fick vi höra att Pecka och hans tjejer skulle få åka båt. Jag älskar att åka båt så det hade jag också hoppats på. Då fick vi reda på att vår gruppdejt skulle gå i japanskt tema. När vi vinkat av Pecka med hans sex tjejer nere på bryggan fick Roger och hans kvinnor cykla iväg till sin dejt. Thilde och hennes killar skulle till en kryddträdgård där de skulle äta och ha mysigt.

När alla vinkats av fick vi sex som var kvar på bryggan ihop med Janne, vita kläder att ta på oss. Det kom en yoga-instruktör och vi blev guidade i yogans rörelser. Det är en konst att kunna yoga, det handlar om andning och rörelser i harmoni. Jag tyckte det var svårt trots att jag provat tidigare. Men jag gjorde så gott jag kunde och efteråt bjöds på svalkande vatten och frukt. Vi fick en paus med att byta om och sedan gav vi oss iväg till vår gruppdejt med Janne. Det skulle visa sig bli en omtumlande dag ...

Elva blir sex ...

När jag vaknade nästa morgon låg jag och tänkte på hur Janne måste ha känt det under gårdagen. Själv tyckte jag det var nog så jobbigt att hålla reda på allt som hänt och dessutom hålla isär alla olika känslor som bubblade upp. Om jag bara minsta lilla tyckte att speeddejten blev svår att fokusera på – vad kände då inte han? ... och redan i dag var det dags för Jannes första val. Av oss alla skulle det bli sex kvar. Dessa sex skulle få gå på gruppdejt några dagar senare. Men först var det dags för gemensam frukost på slottet ihop med Janne. I dag ville jag vara fin så jag tog min allra mest romantiska sommarklänning, den vita med spets. Håret satte jag upp. Så var det dags för frukosten och det blev det ett par omtagningar när vi skulle gå fram och sätta oss till bords. Det kändes att det skulle bli en lika varm dag i dag och vi satt ute på terassen av Slottets baksida. När vi väl klarat av hälsningen och filmteamen var nöjda så bjöds det på välsmakande frukost och det fanns te med mjölk, mitt livselixir.

Efter frukosten skulle vi, säväl bönder som alla brevskrivare, samlas i slottssalen för genomgång av dagen. Det skulle bli press- och stillbilder samt gruppbilder ihop med respektive bonde. När det var dags för gruppbilden blev jag ställd längst fram i mitten. När Janne kom ställde han sig bredvid mig och jag kände hur han luktade, han luktade mycket gott. Han hade en brun t-shirt på sig med ett typ av Hawaii-tryck och någon text, kommer ej ihåg vad det stod. Men jag tyckte han såg fräsch ut. Efter gruppbilderna togs det sedan stillbilder och närbilder. Vi blev även intervjuade om hur det kändes inför första valet … ”Pirrigt” tror jag att jag svarade. Klockan 14 skulle vi samlas utanför slottet på gräsmattan. Solen stod som högst på himlen och det var om möjligt ännu varmare än dagen innan. Absolut vindstilla och vi ställdes upp enligt regissörens önskan. Efter det som känts som en hel evighet kom så äntligen Linda och Janne ut. Janne hade blommor i handen. Sex stycken bundna buketter innehållande prästkragar, blåklint och strån av gräs och ett sädesslag – lika enkel som vacker! Det var en sådan bukett man ville få!

Ny väntan... och omtagningar ... dessa dagar på Sundbyholm kom att karaktäriseras av de tre V:na – Väntan, Värme, Vatten.

Först lite kallprat mellan Janne och Linda, därefter skulle Janne välja ut oss en efter en, som han ville ha med på sin gruppdejt. Jag var inte lika nervös i dag och jag vet att jag sa i en intervju innan att det kändes rätt lugnt. Varför jag kände mig lugn vet jag inte men värmen taggade helt enkelt ner mina sinnen och jag var ganska avslappnad när han frågade ”Åsa, vill du gå på dejt med mig?” … jag svarade ”Ja, självklart” och kände mig väldigt glad när jag gick fram till honom för att ge honom en kram och ta emot blomsterbuketten. Efteråt fick vi sätta oss i skuggan och så skulle han prata med dem som inte hade blivit valda. Vi sex som var kvar var Anette, Josefina, Inger, snaggade Veronica, Katarina och jag. Det var återigen dags för enskilda intervjuer med numera slitna frågan ”Hur känns det?”

När vi blivit lediga så fick vi fri tid och då passade flera av oss på att bada. Gissa hur skönt det var! Jag simmade länge och långt ut och njöt av att i alla fall få vara kvar ytterligare på vackra Sundbyholm. My slöt upp på stranden och det visade sig att även hon blivit vald till gruppdejten med Pecka – kul! Efter att vi badat gick vi ner till hamnen för att ta oss en öl, det var en av de godaste ölen på länge. Lite senare bestämde Inger och jag oss för att ta en promenad. Vi pratade om dagens upplevelser och vi tyckte ganska lika om det mesta. När jag gick och la mig var klockan sent och jag somnade som en sten.

Underbart är kort ...

Onsdag 1 juli: I dag var äntligen dagen då det skulle börja på riktigt. När vi gjort oss i ordning på morgonen gick vi gemensamt ut till receptionen där jag stämt träff med My. Ytterligare en tjej slöt upp och vi gick för att äta frukost i Sundbyholms slottskällare. Underbart gott nygräddat bröd är ett bestående minne! Klockan 09.30 hade vi fått information att alla sökande skulle träffas utan hotellreceptionen. Detta var den allra första väntan som sedan skulle visa sig bli ett enormt tålamodsprövande i konsten att vänta. Den svenska sommaren visade sig med sitt allra bredaste leende och temperaturen steg, vi letade oss in i skuggan och termometern stod på +26° i skuggan redan på morgonen … när klockan var 11 hade ännu inte alla sökande kommit till Sundbyholm, det var forfrande något tåg som var försenat. Kamerateamen var dock på plats och sköt de första tagningarna med oss. De första scenerna skulle visa vår ankomst.

Klockan 12.30 var det dags för lunch och vi hade alla fått enkäter och blanketter att fylla i och skriva under. Det var avtal med TV4 som noga skulle läsas igenom och eventuellt begrundas. Jag hade inga problem med detta utan ansåg att hade jag nu tagit steget att vara med så skulle jag också fullfölja enligt kraven från produktionen. Efter lunch skulle vi, enligt vårt första schema, få träffa ”vår” bonde Janne kl 13.45. Men detta grusades då vi fick ett nytt schema där den nya hållpunkten var kl 16.00. Med lite mediaträning i bagaget efter lunchen var vi lagom trötta i mössan, värmen gjorde sitt till. Temperaturen låg nu på +32° och det var vindstilla. Klockan 15 skulle vi alla samlas utanför stora spegelsalen på slottet. Där inne skulle det första mötet ske. I rummet stod fyra stycken ståbord med ett fotografi föreställande de fyra utvalda bönderna på varje. Meningen var att sökande till respektive bonde skulle ställa sig vid ”sitt” bord och sedan skulle bönderna komma in i salen och visa sig ”live” för första gången. Det kändes som det gick väldigt lång tid och temperaturen stegrades ytterligare … med långt över 50 personer i samma rum och dessutom med massor av kameralampor på, så stod luften bokstavligen stilla. Alla kände nog samma nervositet som jag … svetten dröp från de flesta. Detta var också det tillfälle där jag för första gången såg vilka som var de övriga sökande till Janne. Innan jag visste hade jag försökt mig på att gissa men insåg att jag faktiskt gissat fel på en hel del tjejer.

Efter diverse instruktioner från Linda och produktionsledningen var det så äntligen dags. Bönderna skulle göra entré! Filmkamerorna rullade och dörren öppnades. Jag var redan knäsvag av nervositet och hettan i rummet. När Janne kom in och jag fick min allra första känsla blev jag glad. Glad över att jag inte haft fel i mitt intryck från tv-presentationen och glad över att han var både söt och manlig i verkligheten. Han var längre än jag trott och hade maskulin utstrålning, vilket jag faller ganska direkt för. Jag kom dessutom på vem jag tyckte han var lik! Våra blickar möttes och det pirrade till direkt. Vilket leende …

Efter att bönderna gått ut från salen någon timme senare skulle vi samtala med varandra om hur det kändes. När filmkamerorna stängts av kunde vi gå ut och svalka oss med vatten i skuggan - temperatuen stod på 32° i skuggan, det var vindstilla. Åter väntan. Kl 16 skulle vår speeddajt med Janne börjat men det sköts fram eftersom det klockslaget redan passerats.

Vi – Jannes brevskrivare – satte oss på ett par parkbänkar för att lära känna varandra litegrann. Medan vi väntade och småpratade där i skuggan fick alla, var och en, prata med en psykolog och det kändes faktiskt seriöst, att veta att det fanns en samtalsterapeut om man skulle behöva. Det blev min tur och jag berättade kortfattat om hur mitt liv såg ut i dag, vad jag jobbade med, vad jag gjorde på fritiden och om min civilstatus. Psykologen frågade om varför jag sökt till Bonde söker Fru och jag berättade om mina tankegångar och mitt syfte, han nickade och såg nöjd ut.

Nu var vi även med om vår första enskilda intervju framför kamera. Det var nervösare än jag trodde. Jag svarade ryckigt och konstigt och tyckte även det var märkligt att man skulle upprepa frågan i sitt svar för att tittarna inte hör någon fråga. Men efter ett tag lärde man sig och då flöt det bättre.

Det serverades en god middag framåt 18.30-tiden och sedan var det bara att återigen vänta. Vänta på att vi skulle få speeddejta med Janne. Den första speeddejten med Janne visade sig bli vid 20-tiden. När det var min tur hade klockan hunnit bli 21.45. Hela dagens väntande, allt nytt som hänt, alla kameror, alla nya och totalt okända människor, all ny miljö och inte minst hettan gjorde att jag inte kände mig lika cool och fin som jag gjort på morgonen … värmen och nervositeten hade fått sminket att flyta iväg likt en barkbåt i barndomens bäck. Knäna darrade betänkligt när jag gick uppför en knarrande trappa och då var det dags att vänta igen. Väl innanför dörren satt Janne, nu var det äntligen min tur! Endast 5 minuter var tillåtet, inga omtagningar och allt filmades direkt. Le naturligt, gå naturligt, uppträd naturligt, prata som vanligt – inget av detta lyckades jag uppnå. I efterhand minns jag absolut ingenting av denna speeddejt som verkligen gjorde skäl för namnet. Innan jag ens hunnit titta honom i ögonen ordentligt sa producenten ”Fem minuter” och jag kände bara ”Va? var tiden redan ute?” … jo förresten, jag vet att jag frågade vad hans hund hette! Så, det enda jag visste nu, förutom att vi båda var väldigt svettiga, var att hans hund heter Sickan och att jag gillade hans smilgropar ännu mer. Samt att han bytt till en röd skjorta sedan första samlingen i spegelsalen – då han haft en ljusblå. Senare fick jag veta att han både duschat och bytt flera skjortor denna dag.

Direkt efter, alltså precis när jag passerat ut genom dörren drogs jag ut på en balkong för en direktintervju med den lika klassiska som självklara sportfrågan ”Hur kändes det?” … Vad skulle jag svara? Jag sa att jag tyckte han verkade äkta och genuin. Att han hade skön utstrålning. När intervjun var över och jag fick gå kände jag mig som en urvriden disktrasa, äckligt klibbig och tröttare än tröttast. Jag var helt övertygad om att det var slut för dagen och jag gick för första gången sedan tidiga morgonen tillbaka till hotellrummet, klockan var nu 22.30. La mig på sängen och tänkte bara vila ögonen lite. Somnade som en sten och vaknade av att Victoria kom tillbaka. Vi pratade en stund om dagens händelser innan vi borstade tänderna och sa gonatt. Efter att både vi och lampan slocknat hördes ivriga och ihärdiga knackningar på dörren. Jag fattade först inte vad det var eller var jag var men jag gick upp för att öppna. Utanför står Jenny som undrar vart jag hade tagit vägen … jag sa som det var, att jag trodde det var slut och att jag gått och lagt mig. ”Nej, nej, det är inte färdigfilmat ännu. Du måste sminka dig igen och fixa tillbaka håret och ta på dig samma kläder och följa med” sa hon … ”Ge mig 5 minuter” sa jag och sminkade och klädde mig i raketfart. Så var det med den skönhetssömnen ...

Mot Sundbyholms Slott

Det är tisdagen den 30 juni 2009: Vaknade min vana trogen tidigt och var på ett strålande humör! snart (?) skulle jag få träffa ”min” bonde … Packningen gick nu som en dans och tur att jag hade min bil för jag satte en stång (sågade itu en piasavakvast) mellan handtagen däruppe, ovanför fönstren i baksätet, och vips! så hade jag en klädstång och kunde ha välstrukna klänningar hängandes – min alldeles egen mobila garderob! Resan gick bra och via gps körde jag ”raka” vägen. Väl framme hittade jag direkt en parkeringsplats precis utanför hotellentrén. På parkeringen stod två tjejer och en kille och såg ungefär lika förvirrade ut som jag kände mig. Vi började prata och det visade sig att vi alla var där av samma anledning. Jag fick direkt jättebra kontakt med My, en av tjejerna som sökte till Pecka. Hon var häst-tjej precis som jag och det visade sig att vi kände en del samma människor och även hästar.

En söt tjej som hette Jenny kom och hälsade oss välkomna. Hon berättade att vi snart skulle få våra rum men att det av olika anledningar var så att vi troligtvis skulle få dela våra rum. Mig gör det ingenting, jag har inte svårt för att bo eller sova ihop med någon okänd – vi var ju ändå alla där av samma anledning. Mitt rum var ett ganska litet enkelrum med en vanlig säng och en bäddad tältsäng som stod på tvären. Eftersom jag fick rummet först lade jag beslag på den riktiga sängen. När jag packat upp så gick jag ut och gick en sväng för att se mig om i omgivningarna, det var skönt att sträcka på benen efter resan. Jag gick till den vackra hamnen och tittade på alla fina båtar. Känslan denna kväll var att det kändes bra att ha kommit fram och jag undrade stilla i vilket rum/hus som ”min” bonde bodde. Kanske stod han och tittade ut över hamnen precis som jag?

När jag gått och lagt mig och faktiskt till och med somnat knackade det på dörren. Det visade sig vara min rumskompis Victoria. Hon hade skrivit brev till bonden Pecka och visade sig alltigenom vara en helgullig tjej som jag gillade på en gång. Hon var lastbilschaffis och lika tuff som hon var ljuv och blond i sitt utseende. Vi kom bra överens direkt och pratade en stund innan vi somnade. Informationen från Jenny var att frukosten serverades i slottet nästföljande morgon. Efter lite peptalk mellan mig och Victoria somnade som stenar. Skönhetssömnen kändes väldigt viktig i detta sammanhang ...

Sommaren med Åsa ...

Det blev en vit klänning nedpackad i alla fall ... lev livet leende är mitt motto :-D

Dagen innan avfärd

Den allra första att få veta var min son. Min coole 15-åring som tar allt med upphöjt lugn … han sa bara ”Var det han med lilla hunden du sökte till?”. När jag nickade förstummat sa han ”Go for it!” … Jag ringde min mamma och min ena bror. Mamma tyckte nog det var lite pinsamt, särskilt om jag skulle komma att göra bort mig ”I tv och allt” som hon uttryckte det … min bror bara skrattade och sa att det var ju typiskt mig. Vad han menar med det är väl att jag alltid gillar att göra annorlunda saker och att det brukar hända grejer när jag är med. Det som fick mig att ta det avgörande beslutet var ändå min son, för mig var det väldigt viktigt vad han kände och tyckte i detta fall.

Helgen gick och tankarna åkte än hit och än dit. Skulle jag acceptera att vara med? Min son hade redan accepterat men skulle jag vilja hänga ut mig själv som person och mina eventuella känslor inför hela svenska folket? Måndagen kom och Sofia ringde igen. Jag sa ja men hörde själv att jag tvekade. Jag visste nog inte vad jag gav mig in på … Jag fick post några dagar senare där vi hälsades välkomna till Syndbyholms slott utanför Eskilstuna. Lite hålltider och programpunkter för vad som skulle hända de kommande dagarna. Eftersom jag har dryga 40 mil till Eskilstuna bestämde jag mig tidigt för att ta bilen. Dels gillar jag att köra bil och dels tycker jag om friheten det medför att kunna åka hem när man vill utan att behöva ta hänsyn till tåg-, buss- eller flygtider.

Dagen innan avfärd till Sundbyholm hade jag fortfarande inte packat. Jag är fullständigt hopplös när det gäller att packa. Jag skjuter på det tills det är allra sista sekund och då härjar jag runt i garderober, lådor och hittar ingenting – inser att favoritblusen inte är tvättad, inser att jag borde köpt nya underkläder … Förbannar senaste rese-/flygbolag som hade sönder min resväska …”Blir det varmt eller kallt väder?” ”ska vi förväntas bada?” ”vilken klänning passar bäst?” tankarna virvlade i mitt huvud och jag somnade utmattad och tänkte ”det löser väl sig” …

Fortsättning följer ...

Dagarna gick och jag kom aldrig längre än till tanken på att skriva det där brevet. Men så sent en kväll när jag satt vid datorn och hade noll inspiration för det jobb jag hade framför mig, öppnade jag ett nytt dokument och började istället skriva på ett brev till bonden Janne. Jag skrev öppet om vem jag är, vad jag sysslar med och kortfattat om mina värderingar på livet i största allmänhet och förhållanden i synnerhet. Jag bifogade några bilder, både en ansikstbild och helbild. Ansiktsbilden föreställer mig och en häst från en tävling, det hade gått ganska bra så det syns att jag är glad. Just denna bild gillar jag själv för den personifierar glädjen jag känner tillsammans med hästar. När jag skrivit färdigt brevet var det långt över midnatt men jag daterade brevet och insåg att det var min farmors födelsedatum … min älskade, älskade farmor som tyvärr inte är i livet. Men som en liten hyllning till henne tänkte jag att det kanske var någon mening med det.

Kommande dagar hade jag, som vanligt, mycket att göra – både på jobbet och i stallet med hästarna. Brevet föll i glömska igen och först efter någon dryg vecka gjorde en kompis mig uppmärksam på om huruvida jag hade sökt till bonden som jag nämnt? ”Nej, det har jag alldeles glömt bort” svarade jag då. Hon var envis och bad mig skicka brevet för hon hade också sett presentationen och trodde att vi skulle passa bra ihop. Jag gick in på internet på Tv4-play och kollade trailern på Janne om och om igen. Jag kunde inte bestämma mig, skulle jag våga skicka iväg brevet eller inte? Det var lördag eftermiddag och senare samma kväll var jag bjuden på fest. Dagen efter, på söndag morgon vaknade jag med en klar insikt; självklart skulle jag skicka brevet. Kvällen innan hade mina tankar vandrat iväg, vad ville jag med mitt liv, fanns det någon för mig, leva ensam resten av livet ville jag inte. Jag satte mig vid datorn och öppnade upp brevet. Klickade mig fram till tv4.se och läste instruktionerna för hur man skulle skicka sitt brev och insåg att det var för sent. Flera dagar för sent till och med. ”Aj då” for igenom min skalle. Men nu hade jag ju bestämt mig, några dagar hit eller dit kunde väl kvitta. Är det meningen så är det, tänkte jag. När jag tryckt på ”skicka” så såg att jag hade glömt att ändra datumet för när jag skrev brevet … det vill säga, jag hade daterat brevet den 26 maj och det var nu den 7 juni. Sista dagen för att skicka sitt brev hade varit den 4 juni. Nåväl, om nu min farmor haft ett finger med i spelet tidigare i mitt liv så hade hon det nu ytterligare en gång.

Efter några veckor ringde det ganska sent en fredag kväll på min mobil. Okänt nummer visade sig vara Sofia från TV4. Hon frågade om det var jag som skrivit ett brev till bonden Janne och sa sedan att han valt ut mitt brev som ett av de tolv brev han gillade allra bäst ur sin brevhög. Hon sa samtidigt att han var en av de bönder som fått flest brev och som programmet skulle komma att följa. Jag blev lite paff eftersom jag ju skickat in mitt brev för sent, men det hade tydligen ingen betydelse i detta läge, han hade fått brevet i alla fall. Jag fick helgen på mig för att fundera på om jag ville acceptera att vara med eller inte, hon skulle återkomma på måndag. Just där och då flög en miljon fjärilar i magen på mig … ”men herregud, vad har jag gjort?” tänkte jag …

Fröken söker bonde ...

Ingenting är någonsin en slump. Från att jag alltid har tyckt om att titta på ”Bonde söker fru” till att jag varit singel i över två år. Tanken att vara med i programmet har aldrig slagit mig förrän den kvällen i våras, då TV4 sände en presentation över årets bönder. Åtta till antalet, alla verkade över lag trevliga och ”vanliga” i största allmänhet – dock var det en som stack ut och fångade mitt intresse … han hette Jan-Olof Hansson och bodde i Järvsö i Hälsingland. Han ärr köttbonde och bodde på sin gård i femte generationen.

Vid frukosten den där vårdagen när jag läst klart morgontidningen och kommit till tv-tablån såg jag att det samma kväll skulle sändas en presenation om årets medverkande bönder i Bonde söker fru. ”Måste jag se” tänkte jag då. Kvällen kom och de vanliga bestyren med stallet och hästarna började lida mot sitt slut, jag var dock litegrann i tidsnöd då jag tänkte på att jag inte ville missa något av bondeprogrammet. Vanan trogen tog jag för givet att det började kl 20.00 som det brukar. Min hyresvärd och hans fru brukar även de följa Bonde söker fru. Just denna kväll var båda i stallet och jag sa att jag hade lite bråttom för jag skulle in och bänka mig i soffan för att inte missa något av årets presentationsprogram. ”Ja, det ska vi också se” sa de båda två. ”Kanske en öl till” föreslog min hyresvärd som är lika förtjust i denna dryck som jag. Jag tackade naturligtvis ja och med viss möda hade vi intagit soffan kl 20.01 – för att i vår förvåning inse att det inte alls var någon Bonde söker fru som började … vi bläddrade i tv-tavlån för TV4 text-tv och såg att det började kl 21.00. En lättnadens suck och vi kunde inmundiga vår kalla öl i lugn och ro.

Lika inbjudande som vanligt ledde Linda Isacsson oss tittare genom den ena bondens liv efter den andre. När turen var kommen till ”Janne” i Järvsö skärptes mina sinnen. Mitt allra första intryck var att det kändes intressant på ett riktigt sätt … en svepande filmsekvens när Janne kom körandes i sin pick-up så dammet yrde ackomanjerat av nån slags rocklåt. ”Äntligen min typ” var det första jag tänkte. När Linda sedan började intervjua honom slogs jag av att det kanske var något lite vemodigt över hela hans sätt, kunde det vara att han ville träffa sin barn mer? var han kanske bara lite blyg? tyckte han kankse att det var lite pinsamt att ”hänga ut sig” och vara med i tv? kanske en kombination av alltihop? vad visste jag …det enda jag visste var att det kändes något i magtrakten, jag gillade vad jag såg, han var lite lik någon, jag kunde bara inte komma på vem det var.

När både ölen och programmet var slut sa mina hyresvärdar ”Det var väl tur, Åsa” – de menade nog att det var lika bra det, för jag tror inte de vill att jag ska träffa någon och flytta ifrån deras gård och vårt goda samarbete. Men jag svarade nog dem aldrig för jag hade redan börjat tänka lite annorlunda. ”Kanske skulle jag för första gången våga skriva ett brev?” …

Att smita

...ifrån sitt reguljära arbete med små kissemissar och skriva en liten, väldigt kort krönika fröken Bloms blogg gör jag så gärna! När man betänker hur många timmar man gör annat än arbetar så anser jag att varje människa bör sätta sig ner lite då och då och bara göra ingenting. Och med ingenting menar jag naturligtvis något annat än det man vanligtvis gör. Ingenting kan man knappast göra. Tänker gör man ju i princip alltid, mer eller mindre och mer eller mindre koncentrerat, framför allt.
Idag då jag gjorde ingenting passade jag t ex på att tänka på småfåglarne. Di små behöver nu genast utfodras om man ska ha några små tättingar, mesar och oxar att titta på och förnöjas av i vinter. Ut och spika upp en fläsksvål på ytterdörren! Ett vänligare mottagande kan väl ingen få? Varför hänga upp en färgglad krans på dörren, utan den minsta nytta för våra vänner fåglarna? Nej, tacka vet jag en präktig fläsksvål.
Jag tror fåglarna håller med mig. Till våren brukar den förvisso bli lite solkig, inte längre så spänstig och vit utan mer brun och slapp. När den också börjar droppa och man riskerar att halka utför trappen på fettdropparna, ja då, men först då, får man plocka ner den för säsongen.
Då kan man dra nytta av det lilla fett som finns kvar till att putsa skor eller blanka sadel och seldon med t ex.
Ja, då hoppas jag att ni och fåglarna får en riktigt härlig vinter!



Tänk dig en fläsksvål på den här dörren. Härligt!

15 minuter

Hejsan svejsan
Nu börjar det dra ihop sig...
vad var det Warhol sa?

Livet erbjuder mer än du kan hantera

säger hon som anser sig vara en miserabel teknikmänniska... längtar bort bort bort.... bort från maskiner datorer regn trista människor....men hallå det är ju sommar nu, hög tid för sol och värme... jag vill sitta och vila blunda drömma och komma på vad som erbjuds och vad jag inte kan hantera...